Dag 16 på rehab: Psykolog och antidepp

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning (klart jag fick veta namnet men nu minns jag inte). Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ’aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Erik, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade någon mig.

Dag 15 på rehab: Hög på socker

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Idag åkte jag med ”husets bil” in till stan för att uträtta ett par ärenden. Bland annat gick jag på en bostadsrelaterad intervju och de gillade mig och jag gillade dem och jag är välkommen dit när jag lämnar behandlingshemmet.

Helsingfors var väldigt grått och trist idag. Det var så där otrevligt kyligt. Hellre minus 15 och en massa snö än detta gråa tradiga och småkyliga.
Passade på att slinka in på apoteket för att inhandla hydrocortison och en annan kräm till mitt sönderbrända ansikte. Jag river av stora hudbitar titt som tätt och det är väldigt äckligt.
(Jag satt alltså för nära datorskärmen alldeles för länge. Detta har hänt mig två gånger tidigare, men inte så här illa. Nu har jag ändrat inställningarna så skärmljuset är väldigt dovt.)
Det känns som att jag genomgått en mycket omfattande ansiktslyftning. Jag kan inte röra ansiktet ordentligt. Hoppas det går över snart.

Men vad är väl ett sönderbränt ansikte i det stora hela, när allt känns blajigt?
Jag är dock hoppfull om en blomstrande och kärleksfull och harmonisk framtid.

Efter tre timmars vandrande på stan åkte jag tillbaka till behandlingshemmets trygga lugn. På grund av denna tripp så missade jag dagens möte med psykologen. Synd, då jag verkligen hade behövt prata av mig. Får boka in ett nytt möte asap.

Jobbade i köket på eftermiddagen och det var lika trevligt som vanligt. Jag var hög på socker.

Jag är ju inte mycket för sötsaker men i några dagar har jag varit extremt sugen på choklad. Köpte en stor Marabou idag när jag var i stan och jag tryckte i mig den.
Sen kom jag tillbaka till behandlingshemmet och gick och arbetade i köket. Jag bara log och skrattade och sjöng oavbrutet då jag fick en sån sockerkick och endorfinerna slog kullerbyttor.
Jag sa till min ”kollega” och vän Ynglingen att ”jag är hög på socker men snart kommer dippen och jag blir jättetrött, så nu jobbar vi på så att vi är färdiga innan jag dippar”.

Jag är fortfarande ’hög’ och lycklig. Även om jag egentligen är deppig av en anledning som jag inte ska gå in på här.

Dag 14 på rehab: Mardröm

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag drömde en väldigt otrevlig dröm i natt. Vaknade och kände att någonting otrevligt skulle komma och hända idag. Det gjorde det också.
Vill klättra på väggarna. Vill skrika högt, högt.

Jo, men då fick jag ju det bekräftat – det som jag misstänkt ett tag nu.

Anyway. Ledig söndag på behandlingshemmet. Läste ut min första bok på finska: ”Prinsessa. Elämä hunnun takana al-Saudin palatsissa” av Jean P. Sasson.
(”Princess. A True Story of Life Behind the Veil in Saudi Arabia”, 1992.)

Vi kan ju konstatera att jag är lycklig över att bo i Finland och inte i Saudiarabien. Vilket sinnessjukt samhälle de lever i. Alla kvinnor som inte täcker sig är horor. Usch ja. Nej tack. Dit åker vi inte.

God natt.
Låt oss hoppas på en bättre morgondag.

Dag 13 på rehab: Söndag

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Lördag betyder ledig dag på behandlingshemmet. Jag satt mest och läste. Läser för första gången i mitt liv en bok på finska. Från pärm till pärm. Den är mycket bra och intressant.

På eftermiddagen gick vi ner till sjön och spelade kubb (heter det va’) (Möykky eller mölkky eller nåt liknande på finska), kastade pil, hade frågetävling samt grillade.

Hela kvällen i vårt gemensamma vardagsrum med min bok.

Hade en otrevlig känsla i kroppen hela dagen. Kände mig betydelselös och oviktig. Ingen angenäm känsla alls. Tog mina sömntabletter och gick till sängs tidigt.

Här kommer några osorterade tankar efter snart två veckor på behandlingshemmet.
För det första är det så skönt att ha fått tillbaka dygnsrytmen och att sova gott (mellan ganska exakt 22 och 06). Och att äta frukost, lunch och middag varje dag… När hände det senast?

Medpatienterna är väldigt sköna typer och min missbruksanalys är klar:

Den yngre generationen missbrukar tabletter och ”lätta droger”. Även vissa inslag av ätstörningar.
Medelålders män missbrukar tyngre droger och alkohol.
Medelålders kvinnor missbrukar alkohol och spel (casino etc).
Äldre män och kvinnor missbrukar endast alkohol.

Nu har jag flyttat över till ett boende där det bor både män och kvinnor. Trivs inte med könsuppdelning.
Män i min ålder har ofta en jargong som jag inte riktigt uppskattar (som tar mig tillbaka till min ångestfyllda skoltid).
De yngre grabbarna, som mina nya polare Ynglingen, Modellen och Rockstjärnan (alla runt 22), är ’öppnare’ än de äldre och de talar om helt andra saker.

Min teori om att de som går omkring med ständig ångest som de försöker bota genom diverse missbruk (för att slippa ångesten bara för en kort stund) håller i sig: de är för smarta för sitt eget bästa. De vet inte hur de ska processa all den information som vevar runt i hjärnan.
Som min vän Ynglingen. Han är så ung men han kläcker hela tiden ur sig en massa fakta och ditt och datt om olika forskningsrapporter. Helt klart överintelligent och detta kan han inte hantera. För. Mycket. Information. Och. Kunskap.

Det vore så mycket lättare att ila genom livet med noll koll på omvärlden och bara lalla runt. Att vara en tänkande människa är en gåva men även en förbannelse.

Igår tänkte vi att vi nån dag ska spela bingo på ’heligt vis’. Istället för ”bingo!” så ropar vi ”hallelujah!”
Och bokstäverna får nya namn/ord:

B: Betlehem
I: Israel
N: Nazareth
G: Galiléen
O: O? ’O sole mio’ började nån sjunga…

Så ja, väldigt bra typer här. Och ’häftigt’ att alla är så olika och befinner sig i olika kapitel i livet, men alla bär på samma ångest. Alla är helt öppna med allt och ingen behöver skämmas.

Och en sak till: alla är på sätt eller annat konstnärligt lagda. Jag skriver (och sjunger karaoke…), en målar, en är musiker, en poet osv. osv. (Ett sätt att processa!)

Att komma till detta behandlingshem är det bästa jag någonsin har gjort.

En massa elände

För snart två år sedan checkade jag in på ett behandlingshem och idag kom jag att tänka på hur mycket elände jag har sluppit under tiden sedan dess.

Tänk så skönt det är att inte ramla runt på gator och torg. Tänk alla dessa morgnar då jag haft blåmärken här och där men inget minne av vad som hänt.

Jag har inte glömt min väska någonstans. Jag har inte förlagt jackor i taxibilar eller glömt kepsen i någon bar.
Jag har inte glömt kvar hela min väska på bussen; alltså heller inte blivit av med hemnycklar, iPad, kläder och annat. Bara en sån sak.

Jag har inte hoppat in i en svarttaxi (även om den såg ”officiell” ut med rätt logga och allt) och därmed blivit drogad och rånad och fått mitt konto totalt länsat.

Jag har inte blivit bestulen två gånger i samma gathörn (eventuellt till och med av samma person) med ett års mellanrum.

Jag har helt enkelt sluppit en hel massa onödigt elände bara PÅ GRUND AV ATT JAG HAR HÅLLIT MIG NYKTER.
Som nykter utsätter jag mig inte för onödiga risker. Jag är klar i tanken och förlägger inte saker.

Känner sådan tacksamhet över att jag har lyckats SPOLA KRÖKEN, som man sa på åttiotalet.

Tack.

”Nej tack, jag dricker inte”

Vi nyktra alkoholister är ofta en smula självcentrerade.
Vi tror att ”alla” är så fruktansvärt intresserade av oss och vår problematik men i själva verket har folk och fä fullt upp med sina egna förehavanden.

Ett konkret exempel är det här med ångesten vid sociala tillfällen där det serveras alkohol.

Vad ska jag säga?
Vad ska jag skylla på?
”Jag är gravid.”
”Jag äter antibiotika.”
Ursäkterna är många.

Det säger också en del av vår kultur; att det förväntas av människor att de ska dricka sprit.

Men. Det är ju för bubblan ingen som bryr sig om huruvida du dricker alkohol eller inte.
”Nej tack, jag nöjer mig med vatten till maten idag.”
Och så var det med det. Inga följdfrågor.

Detta hände mig häromdagen då en bekant bjöd mig på middag.
Han drack en öl. Jag drack ett glas vatten.
Inga konstigheter. Inga frågor.

Vi kanske ska försöka sluta tro att alla är så fruktansvärt superintresserade av vad vi väljer som måltidsdryck?

Den Stora Sorgen

Det är en stor sorg det här med att en inte kan dricka ”normalt”.
Känslan infann sig igår igen; jag kom hem från en bra men väldigt tung arbetsvecka. Fredag kväll och det hade varit så otroligt skönt att ”koppla av med ett glas vin eller två”.

Men nu fungerar ju tyvärr inte det. Jag är avundsjuk på dem som kan hålla sig till just ett eller två glas. Jag kan ju inte det.
Först blev det en hel flaska. Därefter en hel bag-in-box (inte i ett svep, men under en dag). Gärna lite whisky på det och kanske ett par starköl.

Under mina sista år som ”aktiv alkoholist” hade jag enormt hög toleransnivå. Det är nästan skämmigt att tänka på det. Hur kunde jag rent fysiskt hälla i mig sådana enorma mängder?
Till slut blev jag ju inte ens full. Jag blev bara ”normal” och ”fungerande” och ”välmående”.

Helt sinnessjukt.

Tanken på att ALDRIG få NJUTA av ett glas gott, fylligt rödvin var faktiskt vad som fick mig att skjuta upp tillnyktrandet gång på gång på gång. Tanken var skrämmande och jag kunde inte acceptera den.

Det låter som en AA-klyscha men numera tar jag nykterheten en dag i taget. Jag har till och med slutat räkna mina nyktra dagar. Jag vet inte om jag någon gång i framtiden kommer att ”kunna” dricka ”normalt” och det är ingenting jag tänker på just nu. Jag tänker bara på just idag. Idag dricker jag inte.

Eftersom hösten äntligen kom och jag under denna årstid har en förmåga att bli lite sentimental så har jag börjat ta antabus igen. För säkerhets skull.

Det är det som är så svårt att förstå för någon som inte lider av alkoholism:
Jag vill inte dricka men jag är rädd för att jag kommer att göra det.

Snabb vardagshälsning

På mitt (relativt) nya jobb är det ingen som känner till min bakgrund och det är på många vis väldigt skönt.
Tänk så jobbigt det skulle kännas om jag kände att kollegorna ”tog hänsyn” till min alkoholism. Tänk om de inte vågade skämta om sina krogrundor. Tänk om de skulle trippa på tå.
Det vore förfärligt jobbigt.

Jag har inte gått på tolvstegsmöten på ett bra tag nu. Det har kanske hunnit gå hela två månader? Jag har inte känt något behov av att gå heller. Jag talar med en eller två nyktra alkoholister nästan varje dag och jag vet att jag alltid kan höra av mig till någon om jag skulle känna behov av att prata av mig.

Så skönt att den hysteriska sommaren är över. Det är härligt när allting lugnar ner sig lite och det här med ”hemmakvällar” känns som det naturliga valet. Ingen stress eller press om att man måste ”hitta på något”.

Jag lyssnar som sagt mycket på ”nyktra” poddar och det är lustigt hur man kan känna igen sig så mycket i andra människor. I det de tänker och hur de är som personer. Man lyssnar och man nickar och instämmer. Ibland får man någonting bekräftat och ibland tänker man till och upptäcker någonting nytt hos den egna personligheten.

Nu tycker jag att vi gör detta till en riktigt bra höst!

Dag 12 på rehab: sisu

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Den här dagen på behandlingshemmet:

  • Ett snabbt morgonmöte där vi berättade i tur och ordning om vårt mående. Jag läste upp en ansökan. Det är nämligen så att om vi ska lämna området så måste vi inkomma med en skriftlig ansökan som alla på avdelningen sedan ska ta ställning till. I ansökan framgår när och hur vi ska åka och komma tillbaka och vad vi ska göra och hur detta hjälper oss i vår rehabilitering. Samt lite annan information. Jag ska åka in till stan på måndag för att gå på ett bostadsrelaterat möte samt hämta min post.
  • Jag har bränt mitt ansikte då jag har suttit för länge och för nära min Macbooks skärm. Huden flagnar som om jag bränt mig i solen. Gör ont och jag ser anskrämlig ut.
  • Damerna som delar ut mediciner morgon och kväll tycker att jag har ett så ”fint” efternamn. Tack.
  • Mycket kaffe och många cigaretter (det är inte rätt läge att här och nu sluta med nikotin – och dessutom skulle jag känna mig väldigt ensam eftersom alla på avdelningen röker).
  • En slapp timme då vi ska ”göra nåt ihop”. De flesta körde biljard. Någon frågade om jag ville spela schack men jag har aldrig någonsin spelat schack (och jag vet inte ens om det stavas så…). Jag körde hudvård (se ovan). Ser verkligen ut som om jag vistats i solen utan solskydd i 14 timmar.
  • Lunch följt av avdelningens kaffestund där vi alltid diskuterar veckan som gått och tar emot den kommande veckans schema.
    Ena handledaren sa att psykologen sagt om veckans psykologilektion: ”Det var ett helt otroligt och fantastiskt samtal som jag hade med Erik och NN – eller snarare det samtal som de, som kommer från så olika världar, förde. En helt underbar upplevelse för mig som psykolog att få bevittna detta.”
  • Sjuksköterskan sa att jag är i ”mycket fin fysisk form. Jag skulle inte skicka dig till nåt marathon men du är i mycket god form rent fysiskt.”
  • Kvällsjobb på biblioteket (vilket jag ju älskar).

Och det bästa av allt! Idag fick jag huxflux äntligen flytta! Nu bor jag i huset där husdjur är välkomna, så snart kommer min hund hit och gör mig sällskap. Rummet är större och finare än det förra och huset är ett radhus där några av dem som jobbar på behandlingshemmet bor i permanent.

Så hur mår jag psykiskt idag då? Hmm. Jag har lite motstridiga känslor. Känner hopp men samtidigt förtvivlan. Glädje men sorg. Kraft men svaghet. Mod men rädsla. Vet inte om min nytillkomna medicinering har nåt med mitt känslotillstånd att göra men i den situation jag befinner mig i nu så är det förmodligen helt naturligt att känna som jag gör.

Mitt liv skulle ju inte se ut så här! Så känner jag också. Besvikelse. Till en viss grad även förnedring.
Men å andra sidan så har jag ju en massa sisu och jag vet att jag kommer att resa mig – mer rakryggad än någonsin.

Dag 11 på rehab: låg… Men sedan blev det karaoke!

Efter ett väldigt kort morgonmöte med avdelningen hade vi en värdelös lektion i ”hälsa”, med ämnet ”kost”.
En mycket dominant dam höll låda och vi fick den gamla utslitna matpyramiden framför oss.
Vi skulle lära oss att ”äta nyttigt och ordentligt”. Den timmen får jag aldrig mer tillbaka.
Jag äter väldigt nyttig mat som jag själv lagar från scratch, men när jag mår dåligt så äter jag ingenting alls. Inga nyheter här. Bara en skrämmande tant som bara saknade en pekpinne som hon slog oss med.

Därefter köksarbete. Det är rätt skönt att bara stå där i disken och låta tankarna vandra iväg medan en plockar och sorterar den rena disken. Och att samtala med min ”kollega” Ynglingen och de bastanta damerna som arbetar i köket.

Lite sorgsen känsla idag. Tänker på livet och på framtiden. Vet inte om min nya medicinering spökar och gör mig låg.

Efter en runda i tvättstugan så frågade en man om vi inte skulle ta och fixa en karaokekväll. ”DET ÄR KLART VI SKA!”
Mina standardlåtar fanns ej till hands så jag brände av:
– Sata salamaa
– Rakkaus on
– Lika a Prayer
– Sinä lähdit pois

Underbart var det att få sjunga ut sina sorger och besvär. Som vanligt.