Dag 14 på rehab: Mardröm

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag drömde en väldigt otrevlig dröm i natt. Vaknade och kände att någonting otrevligt skulle komma och hända idag. Det gjorde det också.
Vill klättra på väggarna. Vill skrika högt, högt.

Jo, men då fick jag ju det bekräftat – det som jag misstänkt ett tag nu.

Anyway. Ledig söndag på behandlingshemmet. Läste ut min första bok på finska: ”Prinsessa. Elämä hunnun takana al-Saudin palatsissa” av Jean P. Sasson.
(”Princess. A True Story of Life Behind the Veil in Saudi Arabia”, 1992.)

Vi kan ju konstatera att jag är lycklig över att bo i Finland och inte i Saudiarabien. Vilket sinnessjukt samhälle de lever i. Alla kvinnor som inte täcker sig är horor. Usch ja. Nej tack. Dit åker vi inte.

God natt.
Låt oss hoppas på en bättre morgondag.

Dag 13 på rehab: Söndag

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Lördag betyder ledig dag på behandlingshemmet. Jag satt mest och läste. Läser för första gången i mitt liv en bok på finska. Från pärm till pärm. Den är mycket bra och intressant.

På eftermiddagen gick vi ner till sjön och spelade kubb (heter det va’) (Möykky eller mölkky eller nåt liknande på finska), kastade pil, hade frågetävling samt grillade.

Hela kvällen i vårt gemensamma vardagsrum med min bok.

Hade en otrevlig känsla i kroppen hela dagen. Kände mig betydelselös och oviktig. Ingen angenäm känsla alls. Tog mina sömntabletter och gick till sängs tidigt.

Här kommer några osorterade tankar efter snart två veckor på behandlingshemmet.
För det första är det så skönt att ha fått tillbaka dygnsrytmen och att sova gott (mellan ganska exakt 22 och 06). Och att äta frukost, lunch och middag varje dag… När hände det senast?

Medpatienterna är väldigt sköna typer och min missbruksanalys är klar:

Den yngre generationen missbrukar tabletter och ”lätta droger”. Även vissa inslag av ätstörningar.
Medelålders män missbrukar tyngre droger och alkohol.
Medelålders kvinnor missbrukar alkohol och spel (casino etc).
Äldre män och kvinnor missbrukar endast alkohol.

Nu har jag flyttat över till ett boende där det bor både män och kvinnor. Trivs inte med könsuppdelning.
Män i min ålder har ofta en jargong som jag inte riktigt uppskattar (som tar mig tillbaka till min ångestfyllda skoltid).
De yngre grabbarna, som mina nya polare Ynglingen, Modellen och Rockstjärnan (alla runt 22), är ’öppnare’ än de äldre och de talar om helt andra saker.

Min teori om att de som går omkring med ständig ångest som de försöker bota genom diverse missbruk (för att slippa ångesten bara för en kort stund) håller i sig: de är för smarta för sitt eget bästa. De vet inte hur de ska processa all den information som vevar runt i hjärnan.
Som min vän Ynglingen. Han är så ung men han kläcker hela tiden ur sig en massa fakta och ditt och datt om olika forskningsrapporter. Helt klart överintelligent och detta kan han inte hantera. För. Mycket. Information. Och. Kunskap.

Det vore så mycket lättare att ila genom livet med noll koll på omvärlden och bara lalla runt. Att vara en tänkande människa är en gåva men även en förbannelse.

Igår tänkte vi att vi nån dag ska spela bingo på ’heligt vis’. Istället för ”bingo!” så ropar vi ”hallelujah!”
Och bokstäverna får nya namn/ord:

B: Betlehem
I: Israel
N: Nazareth
G: Galiléen
O: O? ’O sole mio’ började nån sjunga…

Så ja, väldigt bra typer här. Och ’häftigt’ att alla är så olika och befinner sig i olika kapitel i livet, men alla bär på samma ångest. Alla är helt öppna med allt och ingen behöver skämmas.

Och en sak till: alla är på sätt eller annat konstnärligt lagda. Jag skriver (och sjunger karaoke…), en målar, en är musiker, en poet osv. osv. (Ett sätt att processa!)

Att komma till detta behandlingshem är det bästa jag någonsin har gjort.

En massa elände

För snart två år sedan checkade jag in på ett behandlingshem och idag kom jag att tänka på hur mycket elände jag har sluppit under tiden sedan dess.

Tänk så skönt det är att inte ramla runt på gator och torg. Tänk alla dessa morgnar då jag haft blåmärken här och där men inget minne av vad som hänt.

Jag har inte glömt min väska någonstans. Jag har inte förlagt jackor i taxibilar eller glömt kepsen i någon bar.
Jag har inte glömt kvar hela min väska på bussen; alltså heller inte blivit av med hemnycklar, iPad, kläder och annat. Bara en sån sak.

Jag har inte hoppat in i en svarttaxi (även om den såg ”officiell” ut med rätt logga och allt) och därmed blivit drogad och rånad och fått mitt konto totalt länsat.

Jag har inte blivit bestulen två gånger i samma gathörn (eventuellt till och med av samma person) med ett års mellanrum.

Jag har helt enkelt sluppit en hel massa onödigt elände bara PÅ GRUND AV ATT JAG HAR HÅLLIT MIG NYKTER.
Som nykter utsätter jag mig inte för onödiga risker. Jag är klar i tanken och förlägger inte saker.

Känner sådan tacksamhet över att jag har lyckats SPOLA KRÖKEN, som man sa på åttiotalet.

Tack.

”Nej tack, jag dricker inte”

Vi nyktra alkoholister är ofta en smula självcentrerade.
Vi tror att ”alla” är så fruktansvärt intresserade av oss och vår problematik men i själva verket har folk och fä fullt upp med sina egna förehavanden.

Ett konkret exempel är det här med ångesten vid sociala tillfällen där det serveras alkohol.

Vad ska jag säga?
Vad ska jag skylla på?
”Jag är gravid.”
”Jag äter antibiotika.”
Ursäkterna är många.

Det säger också en del av vår kultur; att det förväntas av människor att de ska dricka sprit.

Men. Det är ju för bubblan ingen som bryr sig om huruvida du dricker alkohol eller inte.
”Nej tack, jag nöjer mig med vatten till maten idag.”
Och så var det med det. Inga följdfrågor.

Detta hände mig häromdagen då en bekant bjöd mig på middag.
Han drack en öl. Jag drack ett glas vatten.
Inga konstigheter. Inga frågor.

Vi kanske ska försöka sluta tro att alla är så fruktansvärt superintresserade av vad vi väljer som måltidsdryck?

Den Stora Sorgen

Det är en stor sorg det här med att en inte kan dricka ”normalt”.
Känslan infann sig igår igen; jag kom hem från en bra men väldigt tung arbetsvecka. Fredag kväll och det hade varit så otroligt skönt att ”koppla av med ett glas vin eller två”.

Men nu fungerar ju tyvärr inte det. Jag är avundsjuk på dem som kan hålla sig till just ett eller två glas. Jag kan ju inte det.
Först blev det en hel flaska. Därefter en hel bag-in-box (inte i ett svep, men under en dag). Gärna lite whisky på det och kanske ett par starköl.

Under mina sista år som ”aktiv alkoholist” hade jag enormt hög toleransnivå. Det är nästan skämmigt att tänka på det. Hur kunde jag rent fysiskt hälla i mig sådana enorma mängder?
Till slut blev jag ju inte ens full. Jag blev bara ”normal” och ”fungerande” och ”välmående”.

Helt sinnessjukt.

Tanken på att ALDRIG få NJUTA av ett glas gott, fylligt rödvin var faktiskt vad som fick mig att skjuta upp tillnyktrandet gång på gång på gång. Tanken var skrämmande och jag kunde inte acceptera den.

Det låter som en AA-klyscha men numera tar jag nykterheten en dag i taget. Jag har till och med slutat räkna mina nyktra dagar. Jag vet inte om jag någon gång i framtiden kommer att ”kunna” dricka ”normalt” och det är ingenting jag tänker på just nu. Jag tänker bara på just idag. Idag dricker jag inte.

Eftersom hösten äntligen kom och jag under denna årstid har en förmåga att bli lite sentimental så har jag börjat ta antabus igen. För säkerhets skull.

Det är det som är så svårt att förstå för någon som inte lider av alkoholism:
Jag vill inte dricka men jag är rädd för att jag kommer att göra det.

Snabb vardagshälsning

På mitt (relativt) nya jobb är det ingen som känner till min bakgrund och det är på många vis väldigt skönt.
Tänk så jobbigt det skulle kännas om jag kände att kollegorna ”tog hänsyn” till min alkoholism. Tänk om de inte vågade skämta om sina krogrundor. Tänk om de skulle trippa på tå.
Det vore förfärligt jobbigt.

Jag har inte gått på tolvstegsmöten på ett bra tag nu. Det har kanske hunnit gå hela två månader? Jag har inte känt något behov av att gå heller. Jag talar med en eller två nyktra alkoholister nästan varje dag och jag vet att jag alltid kan höra av mig till någon om jag skulle känna behov av att prata av mig.

Så skönt att den hysteriska sommaren är över. Det är härligt när allting lugnar ner sig lite och det här med ”hemmakvällar” känns som det naturliga valet. Ingen stress eller press om att man måste ”hitta på något”.

Jag lyssnar som sagt mycket på ”nyktra” poddar och det är lustigt hur man kan känna igen sig så mycket i andra människor. I det de tänker och hur de är som personer. Man lyssnar och man nickar och instämmer. Ibland får man någonting bekräftat och ibland tänker man till och upptäcker någonting nytt hos den egna personligheten.

Nu tycker jag att vi gör detta till en riktigt bra höst!

Dag 12 på rehab: sisu

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Den här dagen på behandlingshemmet:

  • Ett snabbt morgonmöte där vi berättade i tur och ordning om vårt mående. Jag läste upp en ansökan. Det är nämligen så att om vi ska lämna området så måste vi inkomma med en skriftlig ansökan som alla på avdelningen sedan ska ta ställning till. I ansökan framgår när och hur vi ska åka och komma tillbaka och vad vi ska göra och hur detta hjälper oss i vår rehabilitering. Samt lite annan information. Jag ska åka in till stan på måndag för att gå på ett bostadsrelaterat möte samt hämta min post.
  • Jag har bränt mitt ansikte då jag har suttit för länge och för nära min Macbooks skärm. Huden flagnar som om jag bränt mig i solen. Gör ont och jag ser anskrämlig ut.
  • Damerna som delar ut mediciner morgon och kväll tycker att jag har ett så ”fint” efternamn. Tack.
  • Mycket kaffe och många cigaretter (det är inte rätt läge att här och nu sluta med nikotin – och dessutom skulle jag känna mig väldigt ensam eftersom alla på avdelningen röker).
  • En slapp timme då vi ska ”göra nåt ihop”. De flesta körde biljard. Någon frågade om jag ville spela schack men jag har aldrig någonsin spelat schack (och jag vet inte ens om det stavas så…). Jag körde hudvård (se ovan). Ser verkligen ut som om jag vistats i solen utan solskydd i 14 timmar.
  • Lunch följt av avdelningens kaffestund där vi alltid diskuterar veckan som gått och tar emot den kommande veckans schema.
    Ena handledaren sa att psykologen sagt om veckans psykologilektion: ”Det var ett helt otroligt och fantastiskt samtal som jag hade med Erik och NN – eller snarare det samtal som de, som kommer från så olika världar, förde. En helt underbar upplevelse för mig som psykolog att få bevittna detta.”
  • Sjuksköterskan sa att jag är i ”mycket fin fysisk form. Jag skulle inte skicka dig till nåt marathon men du är i mycket god form rent fysiskt.”
  • Kvällsjobb på biblioteket (vilket jag ju älskar).

Och det bästa av allt! Idag fick jag huxflux äntligen flytta! Nu bor jag i huset där husdjur är välkomna, så snart kommer min hund hit och gör mig sällskap. Rummet är större och finare än det förra och huset är ett radhus där några av dem som jobbar på behandlingshemmet bor i permanent.

Så hur mår jag psykiskt idag då? Hmm. Jag har lite motstridiga känslor. Känner hopp men samtidigt förtvivlan. Glädje men sorg. Kraft men svaghet. Mod men rädsla. Vet inte om min nytillkomna medicinering har nåt med mitt känslotillstånd att göra men i den situation jag befinner mig i nu så är det förmodligen helt naturligt att känna som jag gör.

Mitt liv skulle ju inte se ut så här! Så känner jag också. Besvikelse. Till en viss grad även förnedring.
Men å andra sidan så har jag ju en massa sisu och jag vet att jag kommer att resa mig – mer rakryggad än någonsin.

Dag 11 på rehab: låg… Men sedan blev det karaoke!

Efter ett väldigt kort morgonmöte med avdelningen hade vi en värdelös lektion i ”hälsa”, med ämnet ”kost”.
En mycket dominant dam höll låda och vi fick den gamla utslitna matpyramiden framför oss.
Vi skulle lära oss att ”äta nyttigt och ordentligt”. Den timmen får jag aldrig mer tillbaka.
Jag äter väldigt nyttig mat som jag själv lagar från scratch, men när jag mår dåligt så äter jag ingenting alls. Inga nyheter här. Bara en skrämmande tant som bara saknade en pekpinne som hon slog oss med.

Därefter köksarbete. Det är rätt skönt att bara stå där i disken och låta tankarna vandra iväg medan en plockar och sorterar den rena disken. Och att samtala med min ”kollega” Ynglingen och de bastanta damerna som arbetar i köket.

Lite sorgsen känsla idag. Tänker på livet och på framtiden. Vet inte om min nya medicinering spökar och gör mig låg.

Efter en runda i tvättstugan så frågade en man om vi inte skulle ta och fixa en karaokekväll. ”DET ÄR KLART VI SKA!”
Mina standardlåtar fanns ej till hands så jag brände av:
– Sata salamaa
– Rakkaus on
– Lika a Prayer
– Sinä lähdit pois

Underbart var det att få sjunga ut sina sorger och besvär. Som vanligt.

Dag 10 på rehab: kokhett kaffe och kokande hjärna

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ’intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: som den jag är.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ’tappa ansiktet’ och förlora sin ’stolthet’ om han inte ’vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ’tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ’stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ’medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ’trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ’toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

Dag 9 på rehab: aggressioner och depressioner

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

En riktigt jobbig dag här på behandlingshemmet. Har varit på uruselt humör. Nästan som en tonåring som smäller i dörrarna.

Ja, irritation och sömnlöshet leder lätt till en panikångestattack och en sådan var på inkommande under förmiddagens andra gruppmöte. Jag skulle besvara en fråga och jag darrade och kippade efter andan:
”Jhaag bhee-er om uhhrsäkht. Jaahg ha-aar en dååhlig dahhg och äähr på vhääg att fhåå en pahhnikånghestattaaahhhck.”

Ja, då fick alla se hur jag ser ut under en av dessa helvetiska attacker, som får hela kroppen att dra ihop sig. Speciellt magmusklerna. Det känns efteråt som om jag gjort 1000 situps.

Köksjobbet med den där Ynglingen fick mig på bättre humör. Idag talade vi om våra tatueringar och han lovade att ta bort sin anarkisttatuering som han gjort själv med nål och bläck när han var yngre (han är 22 nu, så då måste han ha varit bara barnet).

Har ”bråkat” med FPA (ung. försäkringskassan) idag igen. Till och med min socialarbetare tappade tålamodet. De på FPA gör allt så jobbigt de bara kan. Allt ska krånglas till. Orkar inte gå in på det nu, men ni skulle sett socialarbetarens ansiktsuttryck när hon försökte tala FPA-kärringen till rätta.

Måste säga det igen. Personalen här på behandlingshemmet är verkligen toppen.
Gårdagens psykolog var fantastisk och idag när hon såg att jag mådde dåligt (efter panikångestattacken) så kom hon och frågade om jag ville tala om saken. Och det ville jag så klart.
”Det är bra att du blir arg, Erik. Det är så mycket bättre med positiv och konstruktiv ilska än passiv sorg och depression.”

Och när vi nyss åt middag så frågade en annan medarbetare om ”det jobbiga” hade ordnat sig.
”Delvis”, svarade jag och utvecklade.

I morse påbörjade jag (trots att jag egentligen inte vill, på grund av dåliga erfarenheter) en medicinsk behandling som i kombination med all (fantastisk) terapi kanske kan få min depression att ge med sig. Ett piller på morgonen och ett på kvällen. En ny sort. Hoppas att den inte ger mig de biverkningar som jag fått vid tidigare försök. Jag ger det en chans. Jag ger allt en chans.

Dagens andra runda på köksjobbet var snuskig. Min andre ”kollega” (lika ung som Ynglingen) drog snuskiga anekdoter här och där (”oj, nu fick jag fisksoppa i ansiktet – men det har jag ingenting emot” etc. Ja, ni förstår ju..) och han sa: ”Erik, jag har väldigt grov humor. Hoppas du står ut med det.”
”Hörrö”, svarade jag. ”Har du jobbat på *bolagsnamn* i elva år? Där ligger du i lä. Ett helt kontor med medelålders damer som snackar om stock och slickepinnar från morgon till kväll.”
De som jobbar i köket är äldre damer och de verkar bli väldigt pigga när vi något yngre herrar gör dem sällskap.

Där ser man!

Nu har jag två timmars paus innan dagens sista punkt på agendan ska bockas av: ett ”spirituellt” möte. Vet inte riktigt vad det betyder. Vi får väl se.

Hoppas att morgondagen blir trevligare än den här skitdagen.