Dag 14 på rehab: Mardröm

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag drömde en väldigt otrevlig dröm i natt. Vaknade och kände att någonting otrevligt skulle komma och hända idag. Det gjorde det också.
Vill klättra på väggarna. Vill skrika högt, högt.

Jo, men då fick jag ju det bekräftat – det som jag misstänkt ett tag nu.

Anyway. Ledig söndag på behandlingshemmet. Läste ut min första bok på finska: ”Prinsessa. Elämä hunnun takana al-Saudin palatsissa” av Jean P. Sasson.
(”Princess. A True Story of Life Behind the Veil in Saudi Arabia”, 1992.)

Vi kan ju konstatera att jag är lycklig över att bo i Finland och inte i Saudiarabien. Vilket sinnessjukt samhälle de lever i. Alla kvinnor som inte täcker sig är horor. Usch ja. Nej tack. Dit åker vi inte.

God natt.
Låt oss hoppas på en bättre morgondag.

Dag 13 på rehab: Söndag

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Lördag betyder ledig dag på behandlingshemmet. Jag satt mest och läste. Läser för första gången i mitt liv en bok på finska. Från pärm till pärm. Den är mycket bra och intressant.

På eftermiddagen gick vi ner till sjön och spelade kubb (heter det va’) (Möykky eller mölkky eller nåt liknande på finska), kastade pil, hade frågetävling samt grillade.

Hela kvällen i vårt gemensamma vardagsrum med min bok.

Hade en otrevlig känsla i kroppen hela dagen. Kände mig betydelselös och oviktig. Ingen angenäm känsla alls. Tog mina sömntabletter och gick till sängs tidigt.

Här kommer några osorterade tankar efter snart två veckor på behandlingshemmet.
För det första är det så skönt att ha fått tillbaka dygnsrytmen och att sova gott (mellan ganska exakt 22 och 06). Och att äta frukost, lunch och middag varje dag… När hände det senast?

Medpatienterna är väldigt sköna typer och min missbruksanalys är klar:

Den yngre generationen missbrukar tabletter och ”lätta droger”. Även vissa inslag av ätstörningar.
Medelålders män missbrukar tyngre droger och alkohol.
Medelålders kvinnor missbrukar alkohol och spel (casino etc).
Äldre män och kvinnor missbrukar endast alkohol.

Nu har jag flyttat över till ett boende där det bor både män och kvinnor. Trivs inte med könsuppdelning.
Män i min ålder har ofta en jargong som jag inte riktigt uppskattar (som tar mig tillbaka till min ångestfyllda skoltid).
De yngre grabbarna, som mina nya polare Ynglingen, Modellen och Rockstjärnan (alla runt 22), är ’öppnare’ än de äldre och de talar om helt andra saker.

Min teori om att de som går omkring med ständig ångest som de försöker bota genom diverse missbruk (för att slippa ångesten bara för en kort stund) håller i sig: de är för smarta för sitt eget bästa. De vet inte hur de ska processa all den information som vevar runt i hjärnan.
Som min vän Ynglingen. Han är så ung men han kläcker hela tiden ur sig en massa fakta och ditt och datt om olika forskningsrapporter. Helt klart överintelligent och detta kan han inte hantera. För. Mycket. Information. Och. Kunskap.

Det vore så mycket lättare att ila genom livet med noll koll på omvärlden och bara lalla runt. Att vara en tänkande människa är en gåva men även en förbannelse.

Igår tänkte vi att vi nån dag ska spela bingo på ’heligt vis’. Istället för ”bingo!” så ropar vi ”hallelujah!”
Och bokstäverna får nya namn/ord:

B: Betlehem
I: Israel
N: Nazareth
G: Galiléen
O: O? ’O sole mio’ började nån sjunga…

Så ja, väldigt bra typer här. Och ’häftigt’ att alla är så olika och befinner sig i olika kapitel i livet, men alla bär på samma ångest. Alla är helt öppna med allt och ingen behöver skämmas.

Och en sak till: alla är på sätt eller annat konstnärligt lagda. Jag skriver (och sjunger karaoke…), en målar, en är musiker, en poet osv. osv. (Ett sätt att processa!)

Att komma till detta behandlingshem är det bästa jag någonsin har gjort.

En massa elände

För snart två år sedan checkade jag in på ett behandlingshem och idag kom jag att tänka på hur mycket elände jag har sluppit under tiden sedan dess.

Tänk så skönt det är att inte ramla runt på gator och torg. Tänk alla dessa morgnar då jag haft blåmärken här och där men inget minne av vad som hänt.

Jag har inte glömt min väska någonstans. Jag har inte förlagt jackor i taxibilar eller glömt kepsen i någon bar.
Jag har inte glömt kvar hela min väska på bussen; alltså heller inte blivit av med hemnycklar, iPad, kläder och annat. Bara en sån sak.

Jag har inte hoppat in i en svarttaxi (även om den såg ”officiell” ut med rätt logga och allt) och därmed blivit drogad och rånad och fått mitt konto totalt länsat.

Jag har inte blivit bestulen två gånger i samma gathörn (eventuellt till och med av samma person) med ett års mellanrum.

Jag har helt enkelt sluppit en hel massa onödigt elände bara PÅ GRUND AV ATT JAG HAR HÅLLIT MIG NYKTER.
Som nykter utsätter jag mig inte för onödiga risker. Jag är klar i tanken och förlägger inte saker.

Känner sådan tacksamhet över att jag har lyckats SPOLA KRÖKEN, som man sa på åttiotalet.

Tack.