Dag 16 på rehab: Psykolog och antidepp

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning (klart jag fick veta namnet men nu minns jag inte). Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ’aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Erik, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade någon mig.

Dag 15 på rehab: Hög på socker

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Idag åkte jag med ”husets bil” in till stan för att uträtta ett par ärenden. Bland annat gick jag på en bostadsrelaterad intervju och de gillade mig och jag gillade dem och jag är välkommen dit när jag lämnar behandlingshemmet.

Helsingfors var väldigt grått och trist idag. Det var så där otrevligt kyligt. Hellre minus 15 och en massa snö än detta gråa tradiga och småkyliga.
Passade på att slinka in på apoteket för att inhandla hydrocortison och en annan kräm till mitt sönderbrända ansikte. Jag river av stora hudbitar titt som tätt och det är väldigt äckligt.
(Jag satt alltså för nära datorskärmen alldeles för länge. Detta har hänt mig två gånger tidigare, men inte så här illa. Nu har jag ändrat inställningarna så skärmljuset är väldigt dovt.)
Det känns som att jag genomgått en mycket omfattande ansiktslyftning. Jag kan inte röra ansiktet ordentligt. Hoppas det går över snart.

Men vad är väl ett sönderbränt ansikte i det stora hela, när allt känns blajigt?
Jag är dock hoppfull om en blomstrande och kärleksfull och harmonisk framtid.

Efter tre timmars vandrande på stan åkte jag tillbaka till behandlingshemmets trygga lugn. På grund av denna tripp så missade jag dagens möte med psykologen. Synd, då jag verkligen hade behövt prata av mig. Får boka in ett nytt möte asap.

Jobbade i köket på eftermiddagen och det var lika trevligt som vanligt. Jag var hög på socker.

Jag är ju inte mycket för sötsaker men i några dagar har jag varit extremt sugen på choklad. Köpte en stor Marabou idag när jag var i stan och jag tryckte i mig den.
Sen kom jag tillbaka till behandlingshemmet och gick och arbetade i köket. Jag bara log och skrattade och sjöng oavbrutet då jag fick en sån sockerkick och endorfinerna slog kullerbyttor.
Jag sa till min ”kollega” och vän Ynglingen att ”jag är hög på socker men snart kommer dippen och jag blir jättetrött, så nu jobbar vi på så att vi är färdiga innan jag dippar”.

Jag är fortfarande ’hög’ och lycklig. Även om jag egentligen är deppig av en anledning som jag inte ska gå in på här.