Dag 10 på rehab: kokhett kaffe och kokande hjärna

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ’intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: som den jag är.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ’tappa ansiktet’ och förlora sin ’stolthet’ om han inte ’vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ’tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ’stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ’medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ’trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ’toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

Dag 9 på rehab: aggressioner och depressioner

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

En riktigt jobbig dag här på behandlingshemmet. Har varit på uruselt humör. Nästan som en tonåring som smäller i dörrarna.

Ja, irritation och sömnlöshet leder lätt till en panikångestattack och en sådan var på inkommande under förmiddagens andra gruppmöte. Jag skulle besvara en fråga och jag darrade och kippade efter andan:
”Jhaag bhee-er om uhhrsäkht. Jaahg ha-aar en dååhlig dahhg och äähr på vhääg att fhåå en pahhnikånghestattaaahhhck.”

Ja, då fick alla se hur jag ser ut under en av dessa helvetiska attacker, som får hela kroppen att dra ihop sig. Speciellt magmusklerna. Det känns efteråt som om jag gjort 1000 situps.

Köksjobbet med den där Ynglingen fick mig på bättre humör. Idag talade vi om våra tatueringar och han lovade att ta bort sin anarkisttatuering som han gjort själv med nål och bläck när han var yngre (han är 22 nu, så då måste han ha varit bara barnet).

Har ”bråkat” med FPA (ung. försäkringskassan) idag igen. Till och med min socialarbetare tappade tålamodet. De på FPA gör allt så jobbigt de bara kan. Allt ska krånglas till. Orkar inte gå in på det nu, men ni skulle sett socialarbetarens ansiktsuttryck när hon försökte tala FPA-kärringen till rätta.

Måste säga det igen. Personalen här på behandlingshemmet är verkligen toppen.
Gårdagens psykolog var fantastisk och idag när hon såg att jag mådde dåligt (efter panikångestattacken) så kom hon och frågade om jag ville tala om saken. Och det ville jag så klart.
”Det är bra att du blir arg, Erik. Det är så mycket bättre med positiv och konstruktiv ilska än passiv sorg och depression.”

Och när vi nyss åt middag så frågade en annan medarbetare om ”det jobbiga” hade ordnat sig.
”Delvis”, svarade jag och utvecklade.

I morse påbörjade jag (trots att jag egentligen inte vill, på grund av dåliga erfarenheter) en medicinsk behandling som i kombination med all (fantastisk) terapi kanske kan få min depression att ge med sig. Ett piller på morgonen och ett på kvällen. En ny sort. Hoppas att den inte ger mig de biverkningar som jag fått vid tidigare försök. Jag ger det en chans. Jag ger allt en chans.

Dagens andra runda på köksjobbet var snuskig. Min andre ”kollega” (lika ung som Ynglingen) drog snuskiga anekdoter här och där (”oj, nu fick jag fisksoppa i ansiktet – men det har jag ingenting emot” etc. Ja, ni förstår ju..) och han sa: ”Erik, jag har väldigt grov humor. Hoppas du står ut med det.”
”Hörrö”, svarade jag. ”Har du jobbat på *bolagsnamn* i elva år? Där ligger du i lä. Ett helt kontor med medelålders damer som snackar om stock och slickepinnar från morgon till kväll.”
De som jobbar i köket är äldre damer och de verkar bli väldigt pigga när vi något yngre herrar gör dem sällskap.

Där ser man!

Nu har jag två timmars paus innan dagens sista punkt på agendan ska bockas av: ett ”spirituellt” möte. Vet inte riktigt vad det betyder. Vi får väl se.

Hoppas att morgondagen blir trevligare än den här skitdagen.

Dag 8 på rehab: psykiskt utmattad

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Äntligen måndag och ”vardag” här på behandlingshemmet. Efter frukosten hade vi som vanligt ett morgonmöte där vi alla talade i tur och ordning om vårt mående. Jag sa att jag inte minns när jag senast sov så här gott så många nätter på raken. ”Det måste bero på att jag känner mig trygg här. Och att alla problem som jag har får vänta, ty nu måste jag bry mig om mig själv.”

Därefter ännu ett (mindre) möte. Ska inte gå in på det nu, men det var mycket inspirerande. Bland annat sades det att 80% av den vård vi får här får vi av interaktionen med de andra ’intagna’, och det stämmer verkligen. Det är som sagt väldigt givande att ta del av andras livshistorier, tolkningar, problem och problemlösningar.

Jag påbörjade mitt jobb för den här veckan: i köket. Stod och diskade. Eller snarare tog emot den rena disken som min nya vän Ynglingen hade diskat. Vi har en rätt härlig jargong och vi kommer så väl överens, trots att jag är 20 år äldre än pojkspolingen. Vi skrattade åt att det känns som att vi befinner oss på en internatskola, eller ännu mer som att vi är med i Big Brother.

”Det finns ju kameror överallt också.”
”Ja, och vi får olika uppgifter att utföra.”
”Och så ligger vi mycket i soffan och dricker kaffe och skvallrar.”
”Mmm. Och varje vecka är det nån som åker ut.”
”Eller någon som bara sticker.”
”Och så är vi alla mer eller mindre psykiskt störda.”
”Ha ha ha!”

Det var väldigt skönt att arbeta i köket. Jag skojar inte. Jag gjorde nåt och jag behövde inte använda hjärnan. Den fick vila ett tag. Så underbart!

Men dagens höjdpunkt var mitt besök hos psykologen. Jag satt i en timme och pratade om mig själv och det var ju härligt. Hon och läkaren hade redan innan detta möte, då de gått igenom mitt ”fall” och mina ”mentala tester”, kommit fram till det som jag har vetat sedan jag som ett mobbat litet barn lärde mig att tänka själv: Jag är kroniskt deprimerad. Jag har gått in och ut ur depressioner sedan jag var runt elva år gammal (finns dokumenterat i mina dagböcker – ett skrivande som jag har hållit på med ända sedan jag var i just den åldern).

Vi pratade mycket om mitt dåliga självförtroende (nåt som kanske inte alltid syns utåt, utan man kan istället verka dryg eller kaxig) och om hur jag under en lång tid har lagt på hyllan sådant som alltid gjort mig lycklig: musik och skrivande och läsande. Det är ju jag i ett nötskal, trots allt.
Jag sa att just i lördags så gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge (eftersom jag, när jag mår dåligt, inte gör sånt som gör mig glad eftersom det då inte ger mig någonting): jag satte mig på mitt rum och lyssnade på musik. Alltså verkligen _lyssnade_. Inget bakgrundsbrus alltså, utan rent lyssnande. Gärna med låttexterna framför mig (och som karaokekung så tar jag så klart ton hela tiden också). Detta gjorde jag förr i tiden mest varje dag men jag har som sagt plågats av mina demoner, men de har börjat tystna nu och den verkliga Erik är på väg tillbaka.

Sedan imponerades psykologen av hur mycket jag har skrivit i mina dagar.
”Det är ju helt klart du, Erik”, sa hon. ”Du måste ta upp skrivandet igen.”
”Det har jag gjort sedan jag kom hit”, svarade jag. ”Till och med min dagliga blogg är uppe igen.”
”Bra. Jag råder dig att uttrycka dig mer än du redan gör. I tal såväl som i skrift.”

Sedan såna där saker som att jag lägger för mycket skuld på mig själv. Ja, jag har fattat fel beslut flera gånger i livet och vissa saker har slutat i katastrof, men kanske fanns det just där och då inget bättre alternativ? Kanske valde jag rätt men fel? Jag valde så att säga rätt fel istället för fel rätt.
”Du måste ändå sluta att skylla på dig själv, Erik. Jag är helt säker på att det har funnits saker och händelser som du inte själv har kunnat påverka. Acceptera det och se framåt.”

Nu när jag skriver detta så låter det så futtigt men det är svårt att återge allt som sades, men tro mig: denna session gjorde mig gott och jag var helt mentalt utmattad efteråt. Psykologen och jag ska träffas igen om en vecka. Ser fram emot det.

En rolig anekdot. Här på behandlingshemmet finns bara finsktalande finländare, en eller två ryssar och så jag. Purfinnarna talar mycket slang och ibland hänger jag inte med, men jag har lärt mig exempelvis att ”skulaa” betyder ”fungera” (rätta mig om jag har missuppfattat) och ”hiffaa” betyder ”haja”.
Sedan till den roliga anekdoten. Det finns ju människor här med drogproblem och de talar om sitt knark med en massa konstiga ord och uttryck som jag inte förstår mig på eftersom jag inte är knarkare.
Så var det en vacker kvinna som berättade om att hon lagt ner en massa pengar på ”hästen”, och jag satt tyst och lyssnade och undrade vad det var för drog hon talade om. Ett kodord så att säga. Nåt hemligt ord som de använder på gatan. *spännande*
”Ja, alltså, under elva år har jag lagt ner 100 000 € på hästen.”
Hon berättade vidare om hur mycket hon slösat och jag gick i mitt huvud igenom alla typer av droger som jag känner till men inget ord lät som ”hästen”. Inte när jag översatte dem till finska heller.
Sedan framgick det till slut att det var hennes dotter som red och att hon som mamma faktiskt hade lagt ner 100 000 € på en häst-häst och flickans hästintresse.
Jag var tacksam över att jag inte hunnit fråga vad det var för drog hon jollrade om…

Så nej, hon var inte narkoman. Bara en vanlig alkoholist.

På kvällsmötet, där tidigare ’intagna’ ibland dyker upp, var det en ung man som talade och svor så passionerat om sin ångest att jag blev djupt berörd och jag började nästan gråta. Jag verkligen kände hans ångest.
Ville bara krama honom men jag tyglade mig.

Avslutningsvis en uppmaning:

Snälla ni läsare som är föräldrar: Vänligen se till att era barn inte mobbar andra barn. Denna mobbning sitter i hela livet. Det är ingenting man bara dammar av sig och glömmer. Denna plåga sitter i själen och under huden. Alltid. Den påverkar en människas hela framtid.
(Gäller även vuxna. Sluta mobba den där ’udda’ typen som ni skvallrar om i arbetsplatsens fikarum. Bara lägg av. Väx upp, för fan!)

Snabb uppdatering

Sommaren verkar inte vilja ta slut här i Helsingfors.
Sol och värme är ju härligt när man är ledig men när man – som jag – nu har återgått till arbetslivet så blir man trött på att gå runt och svettas.
Detta svettande påminner så klart om de där fruktansvärda svettningarna som kom som ett brev på posten (på den tiden då posten faktiskt kom som… ett brev på posten).

Jag är på en ny arbetsplats nu och ingen vet om min situation. Det är en del skojfrisk jargong då och då. Ett konkret exempel var när jag skulle köpa lite nödvändigheter och gick iväg med firmans bankkort. ”Köp med dig lite whiskey också”, hojtade en man och jag skrattade med. Inombords tänkte jag så klart: ”Om du bara visste.. Jag skulle tömma flaskan innan jag ens hunnit tillbaka till jobbet.”

Just nu hinner jag inte gå på tolvstegsmöten heller. Konstigt nog så har jag inte känt av det. Jag har inte märkt att jag skulle ha missat något, så att säga.
Jag har ett par nära vänner som även de är nyktra, och vi ses ofta så jag får kanske min ”AA-dos” genom dem. Det fungerar bra just nu i alla fall.

Poddar lyssnar jag på också. Det finns många bra, både svenska och amerikanska. Tipsa gärna om dina favoriter om du har några!

Vi hörs snart.

Ett snabbt hej!

För ett par veckor sedan var det slutsemestrat och därför har jag inte bloggat på ett tag. Jag har ingen energi kvar när jag kommer hem. Mitt arbete är väldigt socialt och när jag sätter nyckeln i låset så vill jag bara vara i fred, alldeles för mig själv och i total tystnad.
Jag är en introvert person så jag blir utmattad av att ha människor omkring mig hela dagarna.
Dessutom får jag ont i ansiktet av att le och vara trevlig. Hemma ser jag ut som en surmupp.

Men jag ska blogga flitigare igen, så snart vardagen har stabiliserats något.

Vid liv och fortfarande…

Jodå, jag lever fortfarande. Och jag är fortfarande nykter.
Har varit på stugsemester med familjemedlemmar och det var skönt att komma bort från stan ett tag.
Men.
Som vanligt drabbades jag av en fruktansvärd hemlängtan.
Jag är verkligen inte skapt för ett liv på landet med allt vad det innebär av utedass och annat.

Lite småjobbigt är det emellanåt att ha människor omkring sig som ”knäcker en bisse” men jag vill heller inte att någon ska anpassa sig efter mig.

För några dagar sedan drabbades jag för första gången på länge av en fruktansvärd panikångestattack som jag måste berätta mer om.
Dessa attacker har jag druckit bort många, många gånger.
Det gjorde jag inte denna gång.

Återkommer till saken men nu måste jag sova.

SÅ SKÖNT ATT VARA HEMMA I IHELSINGFORS IGEN.

Dag 7 på rehab: bingo på ”dårhuset”

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Efter en jobbig och sömnlös natt (och patetisk vrida-klockan-tillbaka) så sken äntligen solen och jag fick mig en redig och grötig frukost efter gårdagens missade middag.

Låg i vårt vardagsrum/kök och läste. Småpratade med Ynglingen och ett par andra herrar.

Sakta men säkert skakade jag av mig mitt dåliga humör och min allmänna oro. Det var kallt men solen sken som sagt. Bara en sån sak.

Sedan var det dags att arbeta igen – på mitt favoritställe här på behandlingshemmet: biblioteket.
Idag hittade jag av en händelse den svenskspråkiga avdelningen och lånade med mig ett par böcker.

Efter en r e j ä l söndagsmiddag besökte jag loppmarknaden i huset intill. Fyndade en underbar armégrön skjorta för 20 cent.

Därefter veckans quiz. (På helgerna har vi ingen terapi, utan vi bara ’leker’. Men mest sitter vi och skvallrar och dricker stora mängder kaffe.)
Precis som i kasta pil-tävlingen så kom jag inte sist, utan någonstans i mitten. Det får jag väl vara nöjd med. Jag visste inte vad ’val’ (som bor i havet) heter på finska så jag skrev ’vaali’, och inom parentes: ”Vad heter det på finska?” Fick rätt för det och lärde mig att val heter VALAS. Det är vid just såna här tillfällen som min finska inte räcker till. Hur ofta har jag, som ändå talar flytande vardagsfinska, använt ordet ’valas’? Exakt NOLL.

Jo, och så löd en av frågorna: ”Vad heter den där ’hatten’ som judar bär på huvudet?” Jag var den ende som visste det. (Kippa.)
Sedan behövdes en utslagsfråga och värdinnan kom inte på nåt, så jag frågade: ”Vilket land vann årets Eurovision?” Ingen visste. (Israel.)
De singlade slant till slut istället, för att få fram en vinnare.

Kvällen – och veckan – avslutades med bingo. Bingo på ’dårhuset’!
Och äntligen fick jag vinna! Full bricka x 2. Tre kaffekuponger vann jag.

Hade ett långt och trevligt telefonsamtal med en vän och efter det ringde en annan vän från stan och han nämnde i förbifarten hur en subba som vanligt snackat en massa smörja om mig. Att hon har mage, den jävla suputhaggan! För bara två veckor sedan blev jag uppringd av en gemensam vän och ombedd att komma och hjälpa till att få hem kärringjäveln då hon inte kunde stå upp på benen. Och som den gentleman jag är så rusade jag för att hjälpa en kvinna i nöd och under hela hemvägen sluddrade hon: ”Erik, du är så schnäll. Jag älschkar dig. Ge mig en pusch.” Och då visste jag att hon redan tidigare yttrat sig på bl.a. detta vis: ”Jag får lust att kräkas varje gång jag ser Erik.”
Varför är så många medelålders kvinnor så fruktansvärt bittra och ormaktiga?

USCH!

”No ei sen kännilutkan enää tarvitse minulle soitella kun tarvitsee apua!”

Avslutningsvis: Jag meddelar via högtalarsystemet hela området om att biblioteket nu har öppnat för dagen. Naturligtvis på landets båda officiella språk, på grund av… är språknazist. Underbart att jobba på bibliotek! Böcker, böcker, böcker!

Jobbig helg avklarad

Angående det som jag skrev i torsdags så kan jag andas ut då jag har klarat av en ganska jobbig helg.
Som ni förmodligen vet så har det varit extremt varmt och fint och när jag har varit ute på stan så har jag sett inte bara en massa uteserveringar där ”lyckliga och lyckade” (för att citera mig själv från i torsdags) suttit och njutit av livet, gott sällskap och bubblande dryck. Jag har dessutom sett a) kärlekspar på romantisk picknick i parken och b) festliga ungdomar på klipporna vid havet.
Varje morgon har det stått tomma flaskor och burkar vid roskisarna.
Prydligt gjort av ungdomarna ändå!
De verkar ha så trevligt och alkoholen är en så ”naturlig” del av det hela.

Tack och lov har jag haft vänner att umgås med. Vänner som inte dricker.
Att frågan ”ska vi gå och ta en öl?” inte dyker upp underlättar. Det är en ickefråga.

Det är ändå en sorgeprocess det här.
Det här med att säga hej då till en livsstil som man själv inte klarar av.
Jag önskar så att jag kunde dricka (njuta av!) ett glas vin så där som de allra flesta andra kan.
Men jag kan inte det.
Varje gång jag har försökt så har det slutat på samma sätt.

Helgerna känns extra jobbiga just nu, så därför är jag tacksam över att det är söndagkväll och att det är måndag i morgon. Underbara vardag!

Dag 6 på rehab: hög på koffein

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Idag hade vi sovmorgon och frukost först klockan 09. När åt jag senast frukost sex morgnar på raken?
Lördagar här på ’dårhuset’ betyder att vi är helt lediga, men vi hade en kasta pil-tävling ute i de aggressiva oktobervindarna och det var första gången jag kastade pil sedan ca år 1989 och jag kom inte sist. Kom kanske femma eller sexa av tio. Femma tror jag nog. Så det får jag väl vara nöjd med.  (Lite ’risky’ att kasta pil på ett ’dårhus’? Obs. Svart humor!)

Vi är väldigt få ’intagna’ just nu. Bara tre på min avdelning. De övriga är på ’permission’ över helgen. De ’roligaste’ är kvar, och vi hänger mest i vårt kök/vardagsrum och pratar om ditt och datt. Och dricker en massa kaffe.

Det är lite skolkänsla. Jag har alltid varit allergisk mot situationer där jag är med människor som jag inte har valt själv. Då blir jag osäker och introvert till skillnad från när jag är med folk som jag valt att vara med. Då kan jag lätt bli en bossig pratkvarn och ledartyp.
Ja, det är inte lätt att vara människa.

Man kanske tror att det bara är dårfinkar på ett sånt här ställe men det är helt ’normala’ människor som av en eller annan anledning insett att de behöver hjälp med att bryta ett mönster. Och ingen skäms över nåt. (Befriande!)

Igår började en ung hipsteraktig man tala med mig och jag frågade vad som hade fört honom hit.
”Mediciner. Jag hade ångest i flera år och blev medicinerad och sedan blev jag beroende. När jag inte fick fler piller utskrivna var jag tvungen att få tag på nåt på egen hand.”
(Som sagt: sluta medicinera – börja gå i terapi istället!)

Det är väldigt intressant att sitta och snacka med dessa människor. Alla bär de (vi) på en historia och det är så lätt att döma någon, så låt oss alla komma ihåg att vi inte vet vad var och en av oss har varit med om, eller vilken börda vi går omkring och bär på.

Dagens konversation med en äldre herre som satt och plinkade på sin gitarr:

Jag: Jag försökte att lära mig att spela piano när jag var yngre, men det blev ingenting av det. Numera är mitt instrument min röst. Jag älskar att sjunga karaoke.
Han: Även helt nykter?
Jag: Javisst. Inga problem. I somras gjorde jag ett test. Jag lämnade plånboken hemma och gick till en karaokebar och drack vatten hela kvällen. Och jag sjöng sammanlagt tolv låtar. Så nej, inga problem. Även om jag kan verka blyg och introvert ibland så trivs jag med en mikrofon i näven.
Han: Härligt. Ja, man får ju ut sina känslor genom musik. Även av att bara lyssna, men att få spela eller sjunga tar det till en helt annan nivå.
Jag: Exakt så. Jag känner mig alltid några kilo lättare när jag går hem efter en av mina ’konserter’.

Jag och min nya kompis Ynglingen gick idag till nåt som kallas ”Gröna verkstan”. Där kan man dreja, snickra, sy och en massa annat. Verkligen en massa annat.
Jag valde att slipa till en sten i en läskig maskin (var rädd att bli av med ett finger eller två). Det var en upplevelse. Maskiner är inte min grej (heller).

Missade dessvärre middagen idag. Den intas löjeväckande tidigt här men något senare på helgerna. Trodde klockan 15, men jag var en timme sen. Åt ett sparat päron. Är hungrig. Vi har en kiosk här som är öppen ett par timmar per kväll och jag har en euro i fickan. Hur tragiskt är inte livet? Vad får jag för en euro?
Och jag får inte lämna området förrän på tisdag (förutom när vi är på gemensamma utflykter).

Förutom att jag är hungrig och hög på kaffe och dessvärre väldigt röksugen så trivs jag bra här.

Sommar utan öl och uteserveringar

Det är underbart soliga och varma dagar här i Helsingfors.
Dessutom en massa ledig tid och inga större problem att älta i jakt på en lösning.

Då ploppar de upp. Uteserveringarna. Både rent fysiskt på gator och torg, men kanske ännu mer i mina tankar.
Detta blir (är tanken åtminstone) min andra nyktra sommar och jag har vissa svårigheter med att hålla mig sysselsatt. Förra sommaren var jag ny-nykter och veckorna svischade förbi ganska obemärkt. I år är det lite jobbigare.
Vad gör man på sommaren? I stan?

Tidigare har jag tillbringat eftermiddagar och kvällar på uteserveringar. Det var aldrig tal om nåt egentligt ”supande” men nog dracks det. Det hörde till. Och än idag känns det som att det faktiskt hör till.
Vad gör man en hel sommar som barnfri singelman i stan?

Jag promenerar förbi en massa uteserveringar och där sitter lite lätt uppklädda lyckliga, lyckade människor och njuter av ett glas bubbel. Så perfekt. Så idylliskt.
Det är så jag föreställer det mig.

Sedan slår det mig att det där var ju jag för inte så många somrar sedan. Då satt även jag lite lätt uppklädd och sippade på ett glas bubbel i all min lycka och mitt i mitt livs stora framgångar. Var jag egentligen ens lycklig då? Jag tror inte det.
Jag umgicks så där som vuxna, ”lyckade” människor i stan bör umgås.
Sedan gick det åt skogen.

Jag försöker att hålla detta i minnet varje gång jag passerar en uteservering.