Vid liv och fortfarande…

Jodå, jag lever fortfarande. Och jag är fortfarande nykter.
Har varit på stugsemester med familjemedlemmar och det var skönt att komma bort från stan ett tag.
Men.
Som vanligt drabbades jag av en fruktansvärd hemlängtan.
Jag är verkligen inte skapt för ett liv på landet med allt vad det innebär av utedass och annat.

Lite småjobbigt är det emellanåt att ha människor omkring sig som ”knäcker en bisse” men jag vill heller inte att någon ska anpassa sig efter mig.

För några dagar sedan drabbades jag för första gången på länge av en fruktansvärd panikångestattack som jag måste berätta mer om.
Dessa attacker har jag druckit bort många, många gånger.
Det gjorde jag inte denna gång.

Återkommer till saken men nu måste jag sova.

SÅ SKÖNT ATT VARA HEMMA I IHELSINGFORS IGEN.

Jobbig helg avklarad

Angående det som jag skrev i torsdags så kan jag andas ut då jag har klarat av en ganska jobbig helg.
Som ni förmodligen vet så har det varit extremt varmt och fint och när jag har varit ute på stan så har jag sett inte bara en massa uteserveringar där ”lyckliga och lyckade” (för att citera mig själv från i torsdags) suttit och njutit av livet, gott sällskap och bubblande dryck. Jag har dessutom sett a) kärlekspar på romantisk picknick i parken och b) festliga ungdomar på klipporna vid havet.
Varje morgon har det stått tomma flaskor och burkar vid roskisarna.
Prydligt gjort av ungdomarna ändå!
De verkar ha så trevligt och alkoholen är en så ”naturlig” del av det hela.

Tack och lov har jag haft vänner att umgås med. Vänner som inte dricker.
Att frågan ”ska vi gå och ta en öl?” inte dyker upp underlättar. Det är en ickefråga.

Det är ändå en sorgeprocess det här.
Det här med att säga hej då till en livsstil som man själv inte klarar av.
Jag önskar så att jag kunde dricka (njuta av!) ett glas vin så där som de allra flesta andra kan.
Men jag kan inte det.
Varje gång jag har försökt så har det slutat på samma sätt.

Helgerna känns extra jobbiga just nu, så därför är jag tacksam över att det är söndagkväll och att det är måndag i morgon. Underbara vardag!

Glad midsommar!

För många människor som lider av missbruksproblematik kan naturligtvis alla dessa högtider innebära problem och ångest. Det är överlag ganska ledsamt att alkoholen har blivit en så tvångsmässigt integrerad del av allt slags firande i vår kultur. Det säger jag inte som någon kysk, nykter typ. Börjar man tänka på saken så inser man hur absurt vårt förhållningssätt till alkohol är.

För mig har högtider aldrig betytt särskilt mycket och exempelvis midsommar har aldrig betytt mer drickande än andra dagar (vilket ju är absurt i sig).

Problemet – eller faran – ligger snarare i att jag är singel. Ni vet hur det är: ”alla” är med släkt, familj, vänner. ”Alla” har så himla roligt. Då är det lätt hänt att man börjar tycka lite synd om sig själv och om ensamheten blir för påtaglig och påträngande så kan man lätt greppa efter flaskan – den där vännen som alltid fick en att må bättre; att känna sig festlig och kalas och toppen och lyckad.

Under högtider som midsommar, jul och så vidare brukar jag passa på att boka tvättstugan eller nåt annat superfestligt. En och annan högtid har jag tillbringat med en flaska vin i en tvättstuga. Det ska medges.

Idag har jag tack och lov vänner som har samma sjukdom som jag själv har, så jag är inte ensam om att veta vilken berg-och-dalbana av känslor dessa nationella festligheter kan innebära.
Midsommar 2020 tillbringar jag således tillsammans med en vän på ett NA-möte.

Glad midsommar.