Hur alkoholen kom in i mitt liv

Min alkoholdebut ägde rum relativt sent. Jag var på skolresa och jag var 16 år. Jag och klasskamraterna satt på en brygga på Åland och vår klassföreståndare – som ironiskt nog var idrottslärare – hade köpt ut sprit åt oss. Jag minns inte vad vi drack men jag kommer ihåg att jag gillade effekten. Äntligen vågade jag komma ut ur mitt skal. Jag hade varit mobbad under hela min skolgång och nu, efter nästan ett år i en ny skola och en helt ny klass, vågade jag öppna munnen. Jag vågade vara mig själv; den jag alltid vetat mig vara. Killen som sa roliga och intelligenta saker. Nu kom han fram och de seminya klasskamraterna – som även de mobbat mig – skrattade åt mina lustigheter och för första gången kände jag mig både sedd och hörd utav dem. Det var fantastiskt och jag tackade alkoholen för hjälpen.

I min dagbok skrev jag stolt att ”alla var fulla – jag också”. Jag hade funnit min vän i alkoholen. Min medicin mot den sociala fobi som präglat hela mitt korta liv. Jag blev både hel och jag blev ”mig själv” och jag älskade det.

Efter resan var allt som vanligt igen. Mobbningen fortsatte och jag kröp tillbaka in i mitt skal. Kanske kom ingen ens ihåg hur ”rolig och härlig” jag hade varit på Åland?

Ett tag senare handlade jag och min dåvarande flickvän Marene en flaska sprit. Vi var så klart på tok för unga för att kunna köpa vår ädla dryck på laglig väg så vi cyklade bort till barackerna vid fabriken. Där bodde nämligen estniska gästarbetare och enligt envisa rykten sålde de sprit till minderåriga. Mycket riktigt. Glada och törstiga cyklade vi snart hem med en flaska rysk vodka i väskan. Mina föräldrar var bortresta och jag och Marene hällde i oss hela flaskan. Solen sken och det hade regnat. Vi var fruktansvärt fulla. Allting snurrade och det var både skönt och hemskt på samma gång. Jag gillade att jag återigen blev extra pratsam och att jag vågade vara ”mig själv”. Vi låg snart på hallgolvet och mådde illa.

Ett år senare bodde jag i en annan stad och jag hade bekantat mig med nya något äldre killar. De kändes världsvana och sofistikerade och jag blev hembjuden på mitt livs första förfester och därefter fick jag uppleva mina första klubbkvällar. En helt ny värld hade öppnat sig.
Jag var 17 år och hungrig på livet och vi drack Malibu – en sån där vit likörflaska med en palm på. Jag var inte bara glad och hungrig på livet, utan jag var rädd och osäker också. Därför drack jag väldigt mycket mer än vad min väldigt späda kropp klarade av. Min allra första klubbkväll slutade abrupt då jag så snart vi kommit till lokalen slocknade i soffa som jag kräktes ned.

Efter denna skandalkväll drack jag sällan men gärna och då på ett relativt civiliserat vis. Först när jag var 19 började alkoholen smaka på allvar. Jag var i ett nytt parförhållande och vi var båda alldeles för unga för att leka vuxna och till råga på allt så bodde vi tillsammans. Hemma var stämningen ofta tryckt och kvävande men så fort vi gick ner på kvarterskrogen och drack ett par öl så började vi slappna av och plötsligt kunde vi bete oss så där som par som lever ihop oftast kan göra även hemmavid.

När sedan detta kärleksförhållande tog slut ett år senare och jag som deprimerad och övergiven tjugoåring försökte skaffa mig ett eget liv i en ny stad blev alkoholen en allt större och viktigare del av mitt liv.

Jag var en så kallad club kid (partyprisse kanske man kallade det för länge, länge sedan) och jag var ute nästan varje kväll. Det viktigaste i mitt innehållslösa liv var att ha VIP-kort på de hetaste klubbarna och känna dörrvakterna på inneställena och naturligtvis att få gå före i eventuella köer.

Jag bar lustiga färgglada kläder och hade fantasifulla frisyrer och jag drack så mycket jag hann. Min resa till att bli alkoholist inleddes förmodligen där och då. Alkoholen blev en så naturlig del av mitt liv. Jag drack – konstig nog – aldrig hemma och aldrig ensam, men när jag väl kom ut på lokal så sög jag i mig allt jag kom över. Återigen vågade jag komma ut ur mitt skal och förvandlas till den där personen som sa roliga och intelligenta saker. Äntligen fick jag bli den jag själv uppfattade mig vara innerst inne, bakom all osäkerhet och all sorg som jag konstant gått och burit på genom hela mitt liv. Jag var glad och utåt och jag underhöll alla i min närhet. Jag kände mig lyckad och jag kände mig som en i gänget – jag upplevde den känsla av samhörighet som jag alltid suktat efter.

De där VIP-korten höll mig inte varm när jag låg bakfull och skakade dagen efter ännu en lång festnatt, men jag upptäckte snart vad som kunde både värma mig och döda den obligatoriska ångest som hörde till min livsstil: mer alkohol. 

Jag festade väldigt friskt under en tioårsperiod och det var i slutet av denna fas, när jag just skulle fylla 30, som jag för första gången tänkte tanken att jag kanske hade lite problem med alkoholen. Jag minns detta tillfälle extra tydligt eftersom jag fotograferade mig själv den kvällen. Nyinflyttad i min dåvarande lägenhet satt jag på min madrass på golvet och öppnade en flaska rött och när den var uppdrucken tänkte jag att det väl inte var så sunt att jag kunde hälla i mig en hel flaska, bara så där.

Jag drack dock inte stup i kvarten på den tiden; först ungefär fyra år senare kom jag in en ond cirkel som skulle komma att visa sig vara mycket svårbruten.
Under den här tiden räckte en bag-in-box i två och en halv kväll och när jag då och då tänker tillbaka och saknar min tid som konsument av alkohol så är det denna tidsperiod jag saknar. Jag skötte mitt arbete under dagarna och framåt kvällen hällde jag upp ett glas rött och jag satt framför datorn och spelade musik och bloggade och surfade runt på dejtingsajter. Allting var egentligen bra på den tiden. Jag hade ett trevligt jobb, ett trevligt hem och en mer än trevlig hund, men jag kände mig spänd och ängslig och vinet hjälpte mig att slappna av och att – som jag trodde – vara ”mig själv”.

Jag hade väldigt dålig självkänsla och detta visade sig bland annat genom att jag inte kunde umgås nykter med någon. Jag hade en kort men väldigt intensiv romans med en person som var bosatt i ett annat land och vi umgicks via Skype varje kväll. Jag ville vara rolig, pratsam och charmig och hällde därför alltid i mig ett par glas innan jag kopplade upp mig men en kväll var jag av en eller annan anledning nykter. Min romans lät mig veta att jag var väldigt trist och tyst och undrade vad det var med mig. Efter den kvällen var jag aldrig mer nykter under våra samtal.

Efter denna romans eskalerade mitt drickande och jag inser i efterhand att jag började söka mig till människor som även de var glada i alkohol. Mitt decennium som klubbkille var som sagt över sedan länge och jag gick numera nästan aldrig ut på krogen, men jag drack desto mer hemma. Jag tror inte att någon visste hur det låg till och definitivt kände ingen till min dagliga kamp som utspelade sig när jag var på väg hem från jobbet: Skulle jag kliva av och köpa någonting att dricka?

Det fanns otaliga spritbutiker längs sträckan mellan jobb och bostad och jag kände mig så nöjd när jag hunnit nästan ända hem utan att inhandla min ”medicin”.

Ofta lyckades jag ta mig hem utan avstickaren till dryckesbutiken men då halvlåg jag i soffan och våndades och de allra flesta kvällar slutade med att jag kastade mig upp på cykeln tjugo minuter innan den lokala butiken skulle stänga. När jag hade flaskan – eller oftast boxen – i mina händer så kunde jag andas igen. Efter första glaset slutade jag skaka och svettas och ett välbekant lugn spred sig i kroppen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *