Första tolvstegsmötet på tre månader

Jag kom just hem från mitt första tolvstegsmöte på ungefär tre månader (på grund av den där pandemin, du vet).
Jag går på såväl AA-möten som NA-möten. Ibland föredrar jag NA då människorna där ofta är något yngre (enligt mina erfarenheter). Inte nödvändigtvis bara till själva åldern, utan även gällande tillfrisknandet. Jag har svårigheter med att känna igen mig hos äldre personer som har varit nyktra i 20 eller 30 eller 40 år, eller sådana som gång på gång berättar om ”upplevelser från kriget”.

Ibland får jag inte ut någonting av att gå på ett möte. I början av mitt tillnyktrande hade dessa möten till och med motsatt effekt – jag blev sugen på att dricka efter att ha hört prat om alkohol i en eller två timmar, efter att kanske inte ha tänkt på denna helvetiska dryck på flera dagar.

Nu har jag inte haft några sådana upplevelser på ett bra tag. Jag tycker om att lyssna på folk. Känner ofta igen mig i mycket och då känner jag mig mindre ensam och jag fylls av hopp.
Det gäller att hitta sådana möten som passar en själv. Alla grupper ser olika ut.

Idag delade jag inte. Alltså, jag bad inte om att få ordet. Hade inte så mycket att säga; ville mest bara lyssna. Jag ställde dock upp på att läsa några rader ur NA:s litteratur och det gör jag sällan eftersom det gör mig nervös och då går jag lätt upp i falsett… Dessutom var jag på ett finskspråkigt möte och min finska är långt ifrån perfekt.

Men nu är jag som sagt hemma igen och solen skiner och jag har haft en bra dag.
Känner mig tacksam över att vara nykter. Även idag. En dag i taget.

Hur alkoholen kom in i mitt liv

Min alkoholdebut ägde rum relativt sent. Jag var på skolresa och jag var 16 år. Jag och klasskamraterna satt på en brygga på Åland och vår klassföreståndare – som ironiskt nog var idrottslärare – hade köpt ut sprit åt oss. Jag minns inte vad vi drack men jag kommer ihåg att jag gillade effekten. Äntligen vågade jag komma ut ur mitt skal. Jag hade varit mobbad under hela min skolgång och nu, efter nästan ett år i en ny skola och en helt ny klass, vågade jag öppna munnen. Jag vågade vara mig själv; den jag alltid vetat mig vara. Killen som sa roliga och intelligenta saker. Nu kom han fram och de seminya klasskamraterna – som även de mobbat mig – skrattade åt mina lustigheter och för första gången kände jag mig både sedd och hörd utav dem. Det var fantastiskt och jag tackade alkoholen för hjälpen.

I min dagbok skrev jag stolt att ”alla var fulla – jag också”. Jag hade funnit min vän i alkoholen. Min medicin mot den sociala fobi som präglat hela mitt korta liv. Jag blev både hel och jag blev ”mig själv” och jag älskade det.

Efter resan var allt som vanligt igen. Mobbningen fortsatte och jag kröp tillbaka in i mitt skal. Kanske kom ingen ens ihåg hur ”rolig och härlig” jag hade varit på Åland?

Ett tag senare handlade jag och min dåvarande flickvän Marene en flaska sprit. Vi var så klart på tok för unga för att kunna köpa vår ädla dryck på laglig väg så vi cyklade bort till barackerna vid fabriken. Där bodde nämligen estniska gästarbetare och enligt envisa rykten sålde de sprit till minderåriga. Mycket riktigt. Glada och törstiga cyklade vi snart hem med en flaska rysk vodka i väskan. Mina föräldrar var bortresta och jag och Marene hällde i oss hela flaskan. Solen sken och det hade regnat. Vi var fruktansvärt fulla. Allting snurrade och det var både skönt och hemskt på samma gång. Jag gillade att jag återigen blev extra pratsam och att jag vågade vara ”mig själv”. Vi låg snart på hallgolvet och mådde illa.

Ett år senare bodde jag i en annan stad och jag hade bekantat mig med nya något äldre killar. De kändes världsvana och sofistikerade och jag blev hembjuden på mitt livs första förfester och därefter fick jag uppleva mina första klubbkvällar. En helt ny värld hade öppnat sig.
Jag var 17 år och hungrig på livet och vi drack Malibu – en sån där vit likörflaska med en palm på. Jag var inte bara glad och hungrig på livet, utan jag var rädd och osäker också. Därför drack jag väldigt mycket mer än vad min väldigt späda kropp klarade av. Min allra första klubbkväll slutade abrupt då jag så snart vi kommit till lokalen slocknade i soffa som jag kräktes ned.

Efter denna skandalkväll drack jag sällan men gärna och då på ett relativt civiliserat vis. Först när jag var 19 började alkoholen smaka på allvar. Jag var i ett nytt parförhållande och vi var båda alldeles för unga för att leka vuxna och till råga på allt så bodde vi tillsammans. Hemma var stämningen ofta tryckt och kvävande men så fort vi gick ner på kvarterskrogen och drack ett par öl så började vi slappna av och plötsligt kunde vi bete oss så där som par som lever ihop oftast kan göra även hemmavid.

När sedan detta kärleksförhållande tog slut ett år senare och jag som deprimerad och övergiven tjugoåring försökte skaffa mig ett eget liv i en ny stad blev alkoholen en allt större och viktigare del av mitt liv.

Jag var en så kallad club kid (partyprisse kanske man kallade det för länge, länge sedan) och jag var ute nästan varje kväll. Det viktigaste i mitt innehållslösa liv var att ha VIP-kort på de hetaste klubbarna och känna dörrvakterna på inneställena och naturligtvis att få gå före i eventuella köer.

Jag bar lustiga färgglada kläder och hade fantasifulla frisyrer och jag drack så mycket jag hann. Min resa till att bli alkoholist inleddes förmodligen där och då. Alkoholen blev en så naturlig del av mitt liv. Jag drack – konstig nog – aldrig hemma och aldrig ensam, men när jag väl kom ut på lokal så sög jag i mig allt jag kom över. Återigen vågade jag komma ut ur mitt skal och förvandlas till den där personen som sa roliga och intelligenta saker. Äntligen fick jag bli den jag själv uppfattade mig vara innerst inne, bakom all osäkerhet och all sorg som jag konstant gått och burit på genom hela mitt liv. Jag var glad och utåt och jag underhöll alla i min närhet. Jag kände mig lyckad och jag kände mig som en i gänget – jag upplevde den känsla av samhörighet som jag alltid suktat efter.

De där VIP-korten höll mig inte varm när jag låg bakfull och skakade dagen efter ännu en lång festnatt, men jag upptäckte snart vad som kunde både värma mig och döda den obligatoriska ångest som hörde till min livsstil: mer alkohol. 

Jag festade väldigt friskt under en tioårsperiod och det var i slutet av denna fas, när jag just skulle fylla 30, som jag för första gången tänkte tanken att jag kanske hade lite problem med alkoholen. Jag minns detta tillfälle extra tydligt eftersom jag fotograferade mig själv den kvällen. Nyinflyttad i min dåvarande lägenhet satt jag på min madrass på golvet och öppnade en flaska rött och när den var uppdrucken tänkte jag att det väl inte var så sunt att jag kunde hälla i mig en hel flaska, bara så där.

Jag drack dock inte stup i kvarten på den tiden; först ungefär fyra år senare kom jag in en ond cirkel som skulle komma att visa sig vara mycket svårbruten.
Under den här tiden räckte en bag-in-box i två och en halv kväll och när jag då och då tänker tillbaka och saknar min tid som konsument av alkohol så är det denna tidsperiod jag saknar. Jag skötte mitt arbete under dagarna och framåt kvällen hällde jag upp ett glas rött och jag satt framför datorn och spelade musik och bloggade och surfade runt på dejtingsajter. Allting var egentligen bra på den tiden. Jag hade ett trevligt jobb, ett trevligt hem och en mer än trevlig hund, men jag kände mig spänd och ängslig och vinet hjälpte mig att slappna av och att – som jag trodde – vara ”mig själv”.

Jag hade väldigt dålig självkänsla och detta visade sig bland annat genom att jag inte kunde umgås nykter med någon. Jag hade en kort men väldigt intensiv romans med en person som var bosatt i ett annat land och vi umgicks via Skype varje kväll. Jag ville vara rolig, pratsam och charmig och hällde därför alltid i mig ett par glas innan jag kopplade upp mig men en kväll var jag av en eller annan anledning nykter. Min romans lät mig veta att jag var väldigt trist och tyst och undrade vad det var med mig. Efter den kvällen var jag aldrig mer nykter under våra samtal.

Efter denna romans eskalerade mitt drickande och jag inser i efterhand att jag började söka mig till människor som även de var glada i alkohol. Mitt decennium som klubbkille var som sagt över sedan länge och jag gick numera nästan aldrig ut på krogen, men jag drack desto mer hemma. Jag tror inte att någon visste hur det låg till och definitivt kände ingen till min dagliga kamp som utspelade sig när jag var på väg hem från jobbet: Skulle jag kliva av och köpa någonting att dricka?

Det fanns otaliga spritbutiker längs sträckan mellan jobb och bostad och jag kände mig så nöjd när jag hunnit nästan ända hem utan att inhandla min ”medicin”.

Ofta lyckades jag ta mig hem utan avstickaren till dryckesbutiken men då halvlåg jag i soffan och våndades och de allra flesta kvällar slutade med att jag kastade mig upp på cykeln tjugo minuter innan den lokala butiken skulle stänga. När jag hade flaskan – eller oftast boxen – i mina händer så kunde jag andas igen. Efter första glaset slutade jag skaka och svettas och ett välbekant lugn spred sig i kroppen.

När blev drickandet ett problem?

Jag har alltid varit en ärlig person och jag har aldrig varit bra på att ljuga ens för mig själv. Jag insåg därför tidigt att jag hade ”något slags problem med alkoholen” eller att jag ”konsumerade lite väl mycket och av fel anledningar”. Det är så klart däremot svårt för mig att säga exakt när jag slutade överkonsumera och när jag de facto blev ett fyllo.

När jag som trettioåring hade flyttat in i en underbar lägenhet som jag kom att kalla mitt hem de följande elva åren, så satt jag på en madrass på golvet och hällde i mig en flaska rött och jag kommer så tydligt ihåg att jag fick dåligt samvete och att jag skämdes. Hur kunde jag få ner en hel flaska? Jag visste ännu inte att jag några år senare kunde hälla i mig fem flaskor utan att ens bli full. Min vandring mot alkoholismen var hur som helst påbörjad och de kommande fem åren drack jag mer och mer och oftare och oftare. Jag slutade att gå ut och festa och började dricka hemma istället. Ensam.
Jag skötte mitt arbete med den äran men så fort jag kom hem så hällde jag upp ett glas och sedan drack jag tills jag mer eller mindre slocknade.

Om händelsen med den första hela vinflaskan var en ögonöppnare så fick jag en större varning sju-åtta år senare. Jag satt hemma en eftermiddag och väntade på att bli hämtad av ett par vänner. Vi skulle iväg för att storhandla och jag kände mig extremt sugen på att dricka och under de senaste månaderna hade konsumtionen eskalerat ganska rejält. Detta var första gången som jag kände riktig fysisk abstinens och det skrämde mig. Jag funderade på hur jag skulle kunna smita iväg för att handla sprit utan att mina vänner skulle se mig. Bara detta, att jag kände att jag ville dölja mitt drickande, var ju varning nog. Men det riktigt skrämmande var att jag för första gången insåg att alkoholberoende kanske faktiskt inte enbart har att göra med den mentala viljan. Jag insåg på allvar att alkoholism också har med fysiskt beroende att göra och jag förstod att jag var ute på väldigt hal is.

Jag satt i mitt kök och sökte på internet efter bloggar skrivna av alkoholister och jag skummade igenom några inlägg och kände så väl igen mig. Jag blev livrädd. Jag minns så tydligt känslan i kroppen när jag faktiskt förstod att jag även hade ett fysiskt beroende. Ett fysiskt problem.

Jag minns också att jag lyckades smygköpa nåt att dricka den eftermiddagen, utan att mina vänner lade märke till det. 

Om jag hade lyckats sluta dricka där och då så hade jag sluppit så mycket elände. Dessvärre valde jag en helt annan väg. Detta gör mig så ledsen men jag måste på något sätt försöka att förlika mig med det; att lära av mina misstag och blicka framåt.

Hittade en anteckning

Jag hittade en anteckning i min telefon. Jag minns mycket väl när jag skrev den men jag kommer inte ihåg var jag hade varit eller vart jag var på väg, eller om det hade hänt någonting särskilt. Men jag minns att jag satt på en perrong den 31 juli 2012 och jag skrev:

— — —

Står vid vägskäl. 

Måste framåt. Väljer framåt.

Men kan jag inte göra det i morgon?

Det sa jag ju även igår.

Och i förrgår. 

Och i förra veckan.

Måste ske nu.

Valt har jag gjort men jag måste börja gå också. 

Nu.

Vill bli berusad av livet som när jag var 19.

Spänning. Hopp. Möjligheter.

Vill dit igen.

Ett stycke musik fick mig att se stjärnor.

Vill se dem igen.

Lika klara som då.

Måste välja att göra det nu.

Här.

— — —

Jag lät relativt beslutsam men ändå hade min resa mot tillnyktrandet inte ens börjat och det skulle komma att dröja ytterligare några år innan jag ens påbörjade min vandring, och flera år innan jag kunde sätta mig ner och skriva dessa rader. Nykter.

Detta var åtta år sedan. Tiden bara rann iväg. Och vinet rann ner längs strupen så klart.

Jag sköljde munnen och hällde upp ett nytt glas

Detta sorgliga hände för cirka fem år sedan.

Jag visste att det inte var normalt. Mitt beteende var inte längre normalt. Ingenting var normalt.

Jag stod i mitt kök och hade just kräkts i handfatet. Snabbt hade jag sköljt munnen med en skvätt vatten för att sedan hälla upp ett nytt glas vin. Smaken av kräks blandades nu med smaken av mustigt rött vin. Jag kände mig torr i strupen och det sved i mina ögon och en begynnande huvudvärk gjorde sig påmind.

Jag var uttorkad och orkeslös. Min egen vilja var död och alkoholen – vinet – satt i förarsätet. Jag själv satt inte längre ens i baksätet; jag låg ned med smaken av kräks och rödvin i munnen. Jag var besegrad. Jag var alkoholiserad och jag visste om det men jag visste inte hur – eller om jag ens ville – ta mig ur missbruket som fått mig att totalt spåra ur. Mina händer lyfte glaset mot mina läppar som var färgade av torrt rödvin. Glaset var ett gammalt senapsglas. Jag hade sparat på såna för länge sedan. Då när jag varit en annan person och orkat göra annat än att dricka. Den unge mannen var sedan länge ett dimmigt minne. Jag hade inte sett honom på flera år och jag mindes knappt vem han var eller att han ens hade existerat.

Jag svalde en klunk; blev lättad över att den inte kom upp igen. Långsamt rann vinet ner längs min strupe och snabbt ut i blodet. Snart lättade allting igen. Hur kunde allting kännas så mycket bättre så fort jag fått i mig bara ett par klunkar alkohol? Varifrån kom detta begär? Denna sinnessjuka kärlek till denna dryck som skulle komma att ta allting ifrån mig. Som skulle komma att tvinga mig att överge allt. Detta gift som hade tagit över min hjärna och blivit det viktigaste för mig. Men som bara ville mig illa.

När jag stod där i mitt stökiga kök och lät mig berusas så visste jag inte att detta bara var början på mitt helvete. Jag visste inte att jag ännu inte hade förlorat särskilt mycket. Jag hade inte kunnat ana att jag några år senare skulle vara nära att förlora mitt liv.

Jag visste inte mycket alls den dagen. Det enda jag just nu ville var att få tag på mer att dricka, för vinboxen föll ner på golvet och jag hörde på det välbekanta ljudet att lådan var nästan tom. Hur tom eller full en bag-in-box var hade jag för länge sedan lärt mig att analysera med hjälp av både dess tyngd och dess olika ljud när den föll ner från, eller kanade runt längs, mitt köksbord.