Den Stora Sorgen

Det är en stor sorg det här med att en inte kan dricka ”normalt”.
Känslan infann sig igår igen; jag kom hem från en bra men väldigt tung arbetsvecka. Fredag kväll och det hade varit så otroligt skönt att ”koppla av med ett glas vin eller två”.

Men nu fungerar ju tyvärr inte det. Jag är avundsjuk på dem som kan hålla sig till just ett eller två glas. Jag kan ju inte det.
Först blev det en hel flaska. Därefter en hel bag-in-box (inte i ett svep, men under en dag). Gärna lite whisky på det och kanske ett par starköl.

Under mina sista år som ”aktiv alkoholist” hade jag enormt hög toleransnivå. Det är nästan skämmigt att tänka på det. Hur kunde jag rent fysiskt hälla i mig sådana enorma mängder?
Till slut blev jag ju inte ens full. Jag blev bara ”normal” och ”fungerande” och ”välmående”.

Helt sinnessjukt.

Tanken på att ALDRIG få NJUTA av ett glas gott, fylligt rödvin var faktiskt vad som fick mig att skjuta upp tillnyktrandet gång på gång på gång. Tanken var skrämmande och jag kunde inte acceptera den.

Det låter som en AA-klyscha men numera tar jag nykterheten en dag i taget. Jag har till och med slutat räkna mina nyktra dagar. Jag vet inte om jag någon gång i framtiden kommer att ”kunna” dricka ”normalt” och det är ingenting jag tänker på just nu. Jag tänker bara på just idag. Idag dricker jag inte.

Eftersom hösten äntligen kom och jag under denna årstid har en förmåga att bli lite sentimental så har jag börjat ta antabus igen. För säkerhets skull.

Det är det som är så svårt att förstå för någon som inte lider av alkoholism:
Jag vill inte dricka men jag är rädd för att jag kommer att göra det.