Dag 18 på rehab: Bland narkomaner

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Idag hade vi fullt upp från morgon till kväll.
Vi hade bland annat ett möte med ångestgruppen (de flesta fick ångest…) och en ”lektion” i ämnet hälsa. Just dessa hälsotimmar känns väldigt onödiga och de ger mig verkligen ingenting. Det är bara självklarheter som ältas.

Jag jobbade som vanligt i köket och därefter arbetade jag i en timme som städare. Woohoo. Oj, vad jag greppade moppen som en professionell, sa städtanten.

På kvällen åkte vi på studiebesök i Östra Centrum, Helsingfors. Vi hälsade på på ett ställe för socialt utslagna.
När vi åkte tillbaka till behandlingshemmet så antecknade jag i min mobil:

Tänker i bilen på väg ”hem”.
Jag har ingen erfarenhet av narkomaner då jag aldrig har haft några i min närhet (vad jag vet) men jag har lärt känna många (förhoppningsvis före detta) narkomaner på behandlingshemmet och det har varit så intressant att höra deras historier. Hur de halkade in på droger exempelvis. Psykisk ohälsa. Trasig barndom. Stress och press. Fel sällskap. Som min nye vän Ynglingen som som 13-åring började umgås med äldre ’coola’ grabbar. Eller han som hade så svår ångest att han flydde med hjälp av droger istället för att skjuta sig själv i huvudet.

Känner att jag bryr mig så mycket om dessa människor och de är inte svaga. De är starka då de har tagit tag i sina problem och de har sökt hjälp. De har hjälpt mig att se på saker – och mig själv – på ett annat sätt. Och vice versa tror jag.

De blir lätt stigmatiserade och det är så fel. De är helt vanliga ’normala’ människor som av en anledning eller annan inte klarade av verkligheten och vardagen.

Detta kan drabba vem som helst. Mig. Dig.
En får vara lite ödmjuk och sluta döma folk. Ingen vet vad en annan har i bagaget eller vilka sorger och besvär han eller hon går omkring och bär på.

Nu ska jag läsa lite i min fina tjocka bok och därefter sova.
En lång dag. Trött.

Dag 17 på rehab: Är det så här det känns att vara ’normal’?

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.


Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det.

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ’normal’ alltså? Att må ’normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ’medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Dag 16 på rehab: Psykolog och antidepp

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning (klart jag fick veta namnet men nu minns jag inte). Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ’aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Erik, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade någon mig.

Dag 15 på rehab: Hög på socker

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Idag åkte jag med ”husets bil” in till stan för att uträtta ett par ärenden. Bland annat gick jag på en bostadsrelaterad intervju och de gillade mig och jag gillade dem och jag är välkommen dit när jag lämnar behandlingshemmet.

Helsingfors var väldigt grått och trist idag. Det var så där otrevligt kyligt. Hellre minus 15 och en massa snö än detta gråa tradiga och småkyliga.
Passade på att slinka in på apoteket för att inhandla hydrocortison och en annan kräm till mitt sönderbrända ansikte. Jag river av stora hudbitar titt som tätt och det är väldigt äckligt.
(Jag satt alltså för nära datorskärmen alldeles för länge. Detta har hänt mig två gånger tidigare, men inte så här illa. Nu har jag ändrat inställningarna så skärmljuset är väldigt dovt.)
Det känns som att jag genomgått en mycket omfattande ansiktslyftning. Jag kan inte röra ansiktet ordentligt. Hoppas det går över snart.

Men vad är väl ett sönderbränt ansikte i det stora hela, när allt känns blajigt?
Jag är dock hoppfull om en blomstrande och kärleksfull och harmonisk framtid.

Efter tre timmars vandrande på stan åkte jag tillbaka till behandlingshemmets trygga lugn. På grund av denna tripp så missade jag dagens möte med psykologen. Synd, då jag verkligen hade behövt prata av mig. Får boka in ett nytt möte asap.

Jobbade i köket på eftermiddagen och det var lika trevligt som vanligt. Jag var hög på socker.

Jag är ju inte mycket för sötsaker men i några dagar har jag varit extremt sugen på choklad. Köpte en stor Marabou idag när jag var i stan och jag tryckte i mig den.
Sen kom jag tillbaka till behandlingshemmet och gick och arbetade i köket. Jag bara log och skrattade och sjöng oavbrutet då jag fick en sån sockerkick och endorfinerna slog kullerbyttor.
Jag sa till min ”kollega” och vän Ynglingen att ”jag är hög på socker men snart kommer dippen och jag blir jättetrött, så nu jobbar vi på så att vi är färdiga innan jag dippar”.

Jag är fortfarande ’hög’ och lycklig. Även om jag egentligen är deppig av en anledning som jag inte ska gå in på här.

Dag 14 på rehab: Mardröm

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag drömde en väldigt otrevlig dröm i natt. Vaknade och kände att någonting otrevligt skulle komma och hända idag. Det gjorde det också.
Vill klättra på väggarna. Vill skrika högt, högt.

Jo, men då fick jag ju det bekräftat – det som jag misstänkt ett tag nu.

Anyway. Ledig söndag på behandlingshemmet. Läste ut min första bok på finska: ”Prinsessa. Elämä hunnun takana al-Saudin palatsissa” av Jean P. Sasson.
(”Princess. A True Story of Life Behind the Veil in Saudi Arabia”, 1992.)

Vi kan ju konstatera att jag är lycklig över att bo i Finland och inte i Saudiarabien. Vilket sinnessjukt samhälle de lever i. Alla kvinnor som inte täcker sig är horor. Usch ja. Nej tack. Dit åker vi inte.

God natt.
Låt oss hoppas på en bättre morgondag.

Dag 13 på rehab: Söndag

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Lördag betyder ledig dag på behandlingshemmet. Jag satt mest och läste. Läser för första gången i mitt liv en bok på finska. Från pärm till pärm. Den är mycket bra och intressant.

På eftermiddagen gick vi ner till sjön och spelade kubb (heter det va’) (Möykky eller mölkky eller nåt liknande på finska), kastade pil, hade frågetävling samt grillade.

Hela kvällen i vårt gemensamma vardagsrum med min bok.

Hade en otrevlig känsla i kroppen hela dagen. Kände mig betydelselös och oviktig. Ingen angenäm känsla alls. Tog mina sömntabletter och gick till sängs tidigt.

Här kommer några osorterade tankar efter snart två veckor på behandlingshemmet.
För det första är det så skönt att ha fått tillbaka dygnsrytmen och att sova gott (mellan ganska exakt 22 och 06). Och att äta frukost, lunch och middag varje dag… När hände det senast?

Medpatienterna är väldigt sköna typer och min missbruksanalys är klar:

Den yngre generationen missbrukar tabletter och ”lätta droger”. Även vissa inslag av ätstörningar.
Medelålders män missbrukar tyngre droger och alkohol.
Medelålders kvinnor missbrukar alkohol och spel (casino etc).
Äldre män och kvinnor missbrukar endast alkohol.

Nu har jag flyttat över till ett boende där det bor både män och kvinnor. Trivs inte med könsuppdelning.
Män i min ålder har ofta en jargong som jag inte riktigt uppskattar (som tar mig tillbaka till min ångestfyllda skoltid).
De yngre grabbarna, som mina nya polare Ynglingen, Modellen och Rockstjärnan (alla runt 22), är ’öppnare’ än de äldre och de talar om helt andra saker.

Min teori om att de som går omkring med ständig ångest som de försöker bota genom diverse missbruk (för att slippa ångesten bara för en kort stund) håller i sig: de är för smarta för sitt eget bästa. De vet inte hur de ska processa all den information som vevar runt i hjärnan.
Som min vän Ynglingen. Han är så ung men han kläcker hela tiden ur sig en massa fakta och ditt och datt om olika forskningsrapporter. Helt klart överintelligent och detta kan han inte hantera. För. Mycket. Information. Och. Kunskap.

Det vore så mycket lättare att ila genom livet med noll koll på omvärlden och bara lalla runt. Att vara en tänkande människa är en gåva men även en förbannelse.

Igår tänkte vi att vi nån dag ska spela bingo på ’heligt vis’. Istället för ”bingo!” så ropar vi ”hallelujah!”
Och bokstäverna får nya namn/ord:

B: Betlehem
I: Israel
N: Nazareth
G: Galiléen
O: O? ’O sole mio’ började nån sjunga…

Så ja, väldigt bra typer här. Och ’häftigt’ att alla är så olika och befinner sig i olika kapitel i livet, men alla bär på samma ångest. Alla är helt öppna med allt och ingen behöver skämmas.

Och en sak till: alla är på sätt eller annat konstnärligt lagda. Jag skriver (och sjunger karaoke…), en målar, en är musiker, en poet osv. osv. (Ett sätt att processa!)

Att komma till detta behandlingshem är det bästa jag någonsin har gjort.

Dag 12 på rehab: sisu

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Den här dagen på behandlingshemmet:

  • Ett snabbt morgonmöte där vi berättade i tur och ordning om vårt mående. Jag läste upp en ansökan. Det är nämligen så att om vi ska lämna området så måste vi inkomma med en skriftlig ansökan som alla på avdelningen sedan ska ta ställning till. I ansökan framgår när och hur vi ska åka och komma tillbaka och vad vi ska göra och hur detta hjälper oss i vår rehabilitering. Samt lite annan information. Jag ska åka in till stan på måndag för att gå på ett bostadsrelaterat möte samt hämta min post.
  • Jag har bränt mitt ansikte då jag har suttit för länge och för nära min Macbooks skärm. Huden flagnar som om jag bränt mig i solen. Gör ont och jag ser anskrämlig ut.
  • Damerna som delar ut mediciner morgon och kväll tycker att jag har ett så ”fint” efternamn. Tack.
  • Mycket kaffe och många cigaretter (det är inte rätt läge att här och nu sluta med nikotin – och dessutom skulle jag känna mig väldigt ensam eftersom alla på avdelningen röker).
  • En slapp timme då vi ska ”göra nåt ihop”. De flesta körde biljard. Någon frågade om jag ville spela schack men jag har aldrig någonsin spelat schack (och jag vet inte ens om det stavas så…). Jag körde hudvård (se ovan). Ser verkligen ut som om jag vistats i solen utan solskydd i 14 timmar.
  • Lunch följt av avdelningens kaffestund där vi alltid diskuterar veckan som gått och tar emot den kommande veckans schema.
    Ena handledaren sa att psykologen sagt om veckans psykologilektion: ”Det var ett helt otroligt och fantastiskt samtal som jag hade med Erik och NN – eller snarare det samtal som de, som kommer från så olika världar, förde. En helt underbar upplevelse för mig som psykolog att få bevittna detta.”
  • Sjuksköterskan sa att jag är i ”mycket fin fysisk form. Jag skulle inte skicka dig till nåt marathon men du är i mycket god form rent fysiskt.”
  • Kvällsjobb på biblioteket (vilket jag ju älskar).

Och det bästa av allt! Idag fick jag huxflux äntligen flytta! Nu bor jag i huset där husdjur är välkomna, så snart kommer min hund hit och gör mig sällskap. Rummet är större och finare än det förra och huset är ett radhus där några av dem som jobbar på behandlingshemmet bor i permanent.

Så hur mår jag psykiskt idag då? Hmm. Jag har lite motstridiga känslor. Känner hopp men samtidigt förtvivlan. Glädje men sorg. Kraft men svaghet. Mod men rädsla. Vet inte om min nytillkomna medicinering har nåt med mitt känslotillstånd att göra men i den situation jag befinner mig i nu så är det förmodligen helt naturligt att känna som jag gör.

Mitt liv skulle ju inte se ut så här! Så känner jag också. Besvikelse. Till en viss grad även förnedring.
Men å andra sidan så har jag ju en massa sisu och jag vet att jag kommer att resa mig – mer rakryggad än någonsin.

Dag 11 på rehab: låg… Men sedan blev det karaoke!

Efter ett väldigt kort morgonmöte med avdelningen hade vi en värdelös lektion i ”hälsa”, med ämnet ”kost”.
En mycket dominant dam höll låda och vi fick den gamla utslitna matpyramiden framför oss.
Vi skulle lära oss att ”äta nyttigt och ordentligt”. Den timmen får jag aldrig mer tillbaka.
Jag äter väldigt nyttig mat som jag själv lagar från scratch, men när jag mår dåligt så äter jag ingenting alls. Inga nyheter här. Bara en skrämmande tant som bara saknade en pekpinne som hon slog oss med.

Därefter köksarbete. Det är rätt skönt att bara stå där i disken och låta tankarna vandra iväg medan en plockar och sorterar den rena disken. Och att samtala med min ”kollega” Ynglingen och de bastanta damerna som arbetar i köket.

Lite sorgsen känsla idag. Tänker på livet och på framtiden. Vet inte om min nya medicinering spökar och gör mig låg.

Efter en runda i tvättstugan så frågade en man om vi inte skulle ta och fixa en karaokekväll. ”DET ÄR KLART VI SKA!”
Mina standardlåtar fanns ej till hands så jag brände av:
– Sata salamaa
– Rakkaus on
– Lika a Prayer
– Sinä lähdit pois

Underbart var det att få sjunga ut sina sorger och besvär. Som vanligt.

Dag 10 på rehab: kokhett kaffe och kokande hjärna

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ’intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: som den jag är.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ’tappa ansiktet’ och förlora sin ’stolthet’ om han inte ’vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ’tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ’stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ’medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ’trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ’toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

Dag 9 på rehab: aggressioner och depressioner

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

En riktigt jobbig dag här på behandlingshemmet. Har varit på uruselt humör. Nästan som en tonåring som smäller i dörrarna.

Ja, irritation och sömnlöshet leder lätt till en panikångestattack och en sådan var på inkommande under förmiddagens andra gruppmöte. Jag skulle besvara en fråga och jag darrade och kippade efter andan:
”Jhaag bhee-er om uhhrsäkht. Jaahg ha-aar en dååhlig dahhg och äähr på vhääg att fhåå en pahhnikånghestattaaahhhck.”

Ja, då fick alla se hur jag ser ut under en av dessa helvetiska attacker, som får hela kroppen att dra ihop sig. Speciellt magmusklerna. Det känns efteråt som om jag gjort 1000 situps.

Köksjobbet med den där Ynglingen fick mig på bättre humör. Idag talade vi om våra tatueringar och han lovade att ta bort sin anarkisttatuering som han gjort själv med nål och bläck när han var yngre (han är 22 nu, så då måste han ha varit bara barnet).

Har ”bråkat” med FPA (ung. försäkringskassan) idag igen. Till och med min socialarbetare tappade tålamodet. De på FPA gör allt så jobbigt de bara kan. Allt ska krånglas till. Orkar inte gå in på det nu, men ni skulle sett socialarbetarens ansiktsuttryck när hon försökte tala FPA-kärringen till rätta.

Måste säga det igen. Personalen här på behandlingshemmet är verkligen toppen.
Gårdagens psykolog var fantastisk och idag när hon såg att jag mådde dåligt (efter panikångestattacken) så kom hon och frågade om jag ville tala om saken. Och det ville jag så klart.
”Det är bra att du blir arg, Erik. Det är så mycket bättre med positiv och konstruktiv ilska än passiv sorg och depression.”

Och när vi nyss åt middag så frågade en annan medarbetare om ”det jobbiga” hade ordnat sig.
”Delvis”, svarade jag och utvecklade.

I morse påbörjade jag (trots att jag egentligen inte vill, på grund av dåliga erfarenheter) en medicinsk behandling som i kombination med all (fantastisk) terapi kanske kan få min depression att ge med sig. Ett piller på morgonen och ett på kvällen. En ny sort. Hoppas att den inte ger mig de biverkningar som jag fått vid tidigare försök. Jag ger det en chans. Jag ger allt en chans.

Dagens andra runda på köksjobbet var snuskig. Min andre ”kollega” (lika ung som Ynglingen) drog snuskiga anekdoter här och där (”oj, nu fick jag fisksoppa i ansiktet – men det har jag ingenting emot” etc. Ja, ni förstår ju..) och han sa: ”Erik, jag har väldigt grov humor. Hoppas du står ut med det.”
”Hörrö”, svarade jag. ”Har du jobbat på *bolagsnamn* i elva år? Där ligger du i lä. Ett helt kontor med medelålders damer som snackar om stock och slickepinnar från morgon till kväll.”
De som jobbar i köket är äldre damer och de verkar bli väldigt pigga när vi något yngre herrar gör dem sällskap.

Där ser man!

Nu har jag två timmars paus innan dagens sista punkt på agendan ska bockas av: ett ”spirituellt” möte. Vet inte riktigt vad det betyder. Vi får väl se.

Hoppas att morgondagen blir trevligare än den här skitdagen.