Dag 16 på rehab: Psykolog och antidepp

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning (klart jag fick veta namnet men nu minns jag inte). Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ’aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Erik, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade någon mig.

Dag 15 på rehab: Hög på socker

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Idag åkte jag med ”husets bil” in till stan för att uträtta ett par ärenden. Bland annat gick jag på en bostadsrelaterad intervju och de gillade mig och jag gillade dem och jag är välkommen dit när jag lämnar behandlingshemmet.

Helsingfors var väldigt grått och trist idag. Det var så där otrevligt kyligt. Hellre minus 15 och en massa snö än detta gråa tradiga och småkyliga.
Passade på att slinka in på apoteket för att inhandla hydrocortison och en annan kräm till mitt sönderbrända ansikte. Jag river av stora hudbitar titt som tätt och det är väldigt äckligt.
(Jag satt alltså för nära datorskärmen alldeles för länge. Detta har hänt mig två gånger tidigare, men inte så här illa. Nu har jag ändrat inställningarna så skärmljuset är väldigt dovt.)
Det känns som att jag genomgått en mycket omfattande ansiktslyftning. Jag kan inte röra ansiktet ordentligt. Hoppas det går över snart.

Men vad är väl ett sönderbränt ansikte i det stora hela, när allt känns blajigt?
Jag är dock hoppfull om en blomstrande och kärleksfull och harmonisk framtid.

Efter tre timmars vandrande på stan åkte jag tillbaka till behandlingshemmets trygga lugn. På grund av denna tripp så missade jag dagens möte med psykologen. Synd, då jag verkligen hade behövt prata av mig. Får boka in ett nytt möte asap.

Jobbade i köket på eftermiddagen och det var lika trevligt som vanligt. Jag var hög på socker.

Jag är ju inte mycket för sötsaker men i några dagar har jag varit extremt sugen på choklad. Köpte en stor Marabou idag när jag var i stan och jag tryckte i mig den.
Sen kom jag tillbaka till behandlingshemmet och gick och arbetade i köket. Jag bara log och skrattade och sjöng oavbrutet då jag fick en sån sockerkick och endorfinerna slog kullerbyttor.
Jag sa till min ”kollega” och vän Ynglingen att ”jag är hög på socker men snart kommer dippen och jag blir jättetrött, så nu jobbar vi på så att vi är färdiga innan jag dippar”.

Jag är fortfarande ’hög’ och lycklig. Även om jag egentligen är deppig av en anledning som jag inte ska gå in på här.

Dag 14 på rehab: Mardröm

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Jag drömde en väldigt otrevlig dröm i natt. Vaknade och kände att någonting otrevligt skulle komma och hända idag. Det gjorde det också.
Vill klättra på väggarna. Vill skrika högt, högt.

Jo, men då fick jag ju det bekräftat – det som jag misstänkt ett tag nu.

Anyway. Ledig söndag på behandlingshemmet. Läste ut min första bok på finska: ”Prinsessa. Elämä hunnun takana al-Saudin palatsissa” av Jean P. Sasson.
(”Princess. A True Story of Life Behind the Veil in Saudi Arabia”, 1992.)

Vi kan ju konstatera att jag är lycklig över att bo i Finland och inte i Saudiarabien. Vilket sinnessjukt samhälle de lever i. Alla kvinnor som inte täcker sig är horor. Usch ja. Nej tack. Dit åker vi inte.

God natt.
Låt oss hoppas på en bättre morgondag.

Dag 13 på rehab: Söndag

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Lördag betyder ledig dag på behandlingshemmet. Jag satt mest och läste. Läser för första gången i mitt liv en bok på finska. Från pärm till pärm. Den är mycket bra och intressant.

På eftermiddagen gick vi ner till sjön och spelade kubb (heter det va’) (Möykky eller mölkky eller nåt liknande på finska), kastade pil, hade frågetävling samt grillade.

Hela kvällen i vårt gemensamma vardagsrum med min bok.

Hade en otrevlig känsla i kroppen hela dagen. Kände mig betydelselös och oviktig. Ingen angenäm känsla alls. Tog mina sömntabletter och gick till sängs tidigt.

Här kommer några osorterade tankar efter snart två veckor på behandlingshemmet.
För det första är det så skönt att ha fått tillbaka dygnsrytmen och att sova gott (mellan ganska exakt 22 och 06). Och att äta frukost, lunch och middag varje dag… När hände det senast?

Medpatienterna är väldigt sköna typer och min missbruksanalys är klar:

Den yngre generationen missbrukar tabletter och ”lätta droger”. Även vissa inslag av ätstörningar.
Medelålders män missbrukar tyngre droger och alkohol.
Medelålders kvinnor missbrukar alkohol och spel (casino etc).
Äldre män och kvinnor missbrukar endast alkohol.

Nu har jag flyttat över till ett boende där det bor både män och kvinnor. Trivs inte med könsuppdelning.
Män i min ålder har ofta en jargong som jag inte riktigt uppskattar (som tar mig tillbaka till min ångestfyllda skoltid).
De yngre grabbarna, som mina nya polare Ynglingen, Modellen och Rockstjärnan (alla runt 22), är ’öppnare’ än de äldre och de talar om helt andra saker.

Min teori om att de som går omkring med ständig ångest som de försöker bota genom diverse missbruk (för att slippa ångesten bara för en kort stund) håller i sig: de är för smarta för sitt eget bästa. De vet inte hur de ska processa all den information som vevar runt i hjärnan.
Som min vän Ynglingen. Han är så ung men han kläcker hela tiden ur sig en massa fakta och ditt och datt om olika forskningsrapporter. Helt klart överintelligent och detta kan han inte hantera. För. Mycket. Information. Och. Kunskap.

Det vore så mycket lättare att ila genom livet med noll koll på omvärlden och bara lalla runt. Att vara en tänkande människa är en gåva men även en förbannelse.

Igår tänkte vi att vi nån dag ska spela bingo på ’heligt vis’. Istället för ”bingo!” så ropar vi ”hallelujah!”
Och bokstäverna får nya namn/ord:

B: Betlehem
I: Israel
N: Nazareth
G: Galiléen
O: O? ’O sole mio’ började nån sjunga…

Så ja, väldigt bra typer här. Och ’häftigt’ att alla är så olika och befinner sig i olika kapitel i livet, men alla bär på samma ångest. Alla är helt öppna med allt och ingen behöver skämmas.

Och en sak till: alla är på sätt eller annat konstnärligt lagda. Jag skriver (och sjunger karaoke…), en målar, en är musiker, en poet osv. osv. (Ett sätt att processa!)

Att komma till detta behandlingshem är det bästa jag någonsin har gjort.

Dag 12 på rehab: sisu

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Den här dagen på behandlingshemmet:

  • Ett snabbt morgonmöte där vi berättade i tur och ordning om vårt mående. Jag läste upp en ansökan. Det är nämligen så att om vi ska lämna området så måste vi inkomma med en skriftlig ansökan som alla på avdelningen sedan ska ta ställning till. I ansökan framgår när och hur vi ska åka och komma tillbaka och vad vi ska göra och hur detta hjälper oss i vår rehabilitering. Samt lite annan information. Jag ska åka in till stan på måndag för att gå på ett bostadsrelaterat möte samt hämta min post.
  • Jag har bränt mitt ansikte då jag har suttit för länge och för nära min Macbooks skärm. Huden flagnar som om jag bränt mig i solen. Gör ont och jag ser anskrämlig ut.
  • Damerna som delar ut mediciner morgon och kväll tycker att jag har ett så ”fint” efternamn. Tack.
  • Mycket kaffe och många cigaretter (det är inte rätt läge att här och nu sluta med nikotin – och dessutom skulle jag känna mig väldigt ensam eftersom alla på avdelningen röker).
  • En slapp timme då vi ska ”göra nåt ihop”. De flesta körde biljard. Någon frågade om jag ville spela schack men jag har aldrig någonsin spelat schack (och jag vet inte ens om det stavas så…). Jag körde hudvård (se ovan). Ser verkligen ut som om jag vistats i solen utan solskydd i 14 timmar.
  • Lunch följt av avdelningens kaffestund där vi alltid diskuterar veckan som gått och tar emot den kommande veckans schema.
    Ena handledaren sa att psykologen sagt om veckans psykologilektion: ”Det var ett helt otroligt och fantastiskt samtal som jag hade med Erik och NN – eller snarare det samtal som de, som kommer från så olika världar, förde. En helt underbar upplevelse för mig som psykolog att få bevittna detta.”
  • Sjuksköterskan sa att jag är i ”mycket fin fysisk form. Jag skulle inte skicka dig till nåt marathon men du är i mycket god form rent fysiskt.”
  • Kvällsjobb på biblioteket (vilket jag ju älskar).

Och det bästa av allt! Idag fick jag huxflux äntligen flytta! Nu bor jag i huset där husdjur är välkomna, så snart kommer min hund hit och gör mig sällskap. Rummet är större och finare än det förra och huset är ett radhus där några av dem som jobbar på behandlingshemmet bor i permanent.

Så hur mår jag psykiskt idag då? Hmm. Jag har lite motstridiga känslor. Känner hopp men samtidigt förtvivlan. Glädje men sorg. Kraft men svaghet. Mod men rädsla. Vet inte om min nytillkomna medicinering har nåt med mitt känslotillstånd att göra men i den situation jag befinner mig i nu så är det förmodligen helt naturligt att känna som jag gör.

Mitt liv skulle ju inte se ut så här! Så känner jag också. Besvikelse. Till en viss grad även förnedring.
Men å andra sidan så har jag ju en massa sisu och jag vet att jag kommer att resa mig – mer rakryggad än någonsin.

Dag 11 på rehab: låg… Men sedan blev det karaoke!

Efter ett väldigt kort morgonmöte med avdelningen hade vi en värdelös lektion i ”hälsa”, med ämnet ”kost”.
En mycket dominant dam höll låda och vi fick den gamla utslitna matpyramiden framför oss.
Vi skulle lära oss att ”äta nyttigt och ordentligt”. Den timmen får jag aldrig mer tillbaka.
Jag äter väldigt nyttig mat som jag själv lagar från scratch, men när jag mår dåligt så äter jag ingenting alls. Inga nyheter här. Bara en skrämmande tant som bara saknade en pekpinne som hon slog oss med.

Därefter köksarbete. Det är rätt skönt att bara stå där i disken och låta tankarna vandra iväg medan en plockar och sorterar den rena disken. Och att samtala med min ”kollega” Ynglingen och de bastanta damerna som arbetar i köket.

Lite sorgsen känsla idag. Tänker på livet och på framtiden. Vet inte om min nya medicinering spökar och gör mig låg.

Efter en runda i tvättstugan så frågade en man om vi inte skulle ta och fixa en karaokekväll. ”DET ÄR KLART VI SKA!”
Mina standardlåtar fanns ej till hands så jag brände av:
– Sata salamaa
– Rakkaus on
– Lika a Prayer
– Sinä lähdit pois

Underbart var det att få sjunga ut sina sorger och besvär. Som vanligt.

Dag 10 på rehab: kokhett kaffe och kokande hjärna

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ’intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: som den jag är.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ’tappa ansiktet’ och förlora sin ’stolthet’ om han inte ’vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ’tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ’stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ’medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ’trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ’toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

Dag 9 på rehab: aggressioner och depressioner

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

En riktigt jobbig dag här på behandlingshemmet. Har varit på uruselt humör. Nästan som en tonåring som smäller i dörrarna.

Ja, irritation och sömnlöshet leder lätt till en panikångestattack och en sådan var på inkommande under förmiddagens andra gruppmöte. Jag skulle besvara en fråga och jag darrade och kippade efter andan:
”Jhaag bhee-er om uhhrsäkht. Jaahg ha-aar en dååhlig dahhg och äähr på vhääg att fhåå en pahhnikånghestattaaahhhck.”

Ja, då fick alla se hur jag ser ut under en av dessa helvetiska attacker, som får hela kroppen att dra ihop sig. Speciellt magmusklerna. Det känns efteråt som om jag gjort 1000 situps.

Köksjobbet med den där Ynglingen fick mig på bättre humör. Idag talade vi om våra tatueringar och han lovade att ta bort sin anarkisttatuering som han gjort själv med nål och bläck när han var yngre (han är 22 nu, så då måste han ha varit bara barnet).

Har ”bråkat” med FPA (ung. försäkringskassan) idag igen. Till och med min socialarbetare tappade tålamodet. De på FPA gör allt så jobbigt de bara kan. Allt ska krånglas till. Orkar inte gå in på det nu, men ni skulle sett socialarbetarens ansiktsuttryck när hon försökte tala FPA-kärringen till rätta.

Måste säga det igen. Personalen här på behandlingshemmet är verkligen toppen.
Gårdagens psykolog var fantastisk och idag när hon såg att jag mådde dåligt (efter panikångestattacken) så kom hon och frågade om jag ville tala om saken. Och det ville jag så klart.
”Det är bra att du blir arg, Erik. Det är så mycket bättre med positiv och konstruktiv ilska än passiv sorg och depression.”

Och när vi nyss åt middag så frågade en annan medarbetare om ”det jobbiga” hade ordnat sig.
”Delvis”, svarade jag och utvecklade.

I morse påbörjade jag (trots att jag egentligen inte vill, på grund av dåliga erfarenheter) en medicinsk behandling som i kombination med all (fantastisk) terapi kanske kan få min depression att ge med sig. Ett piller på morgonen och ett på kvällen. En ny sort. Hoppas att den inte ger mig de biverkningar som jag fått vid tidigare försök. Jag ger det en chans. Jag ger allt en chans.

Dagens andra runda på köksjobbet var snuskig. Min andre ”kollega” (lika ung som Ynglingen) drog snuskiga anekdoter här och där (”oj, nu fick jag fisksoppa i ansiktet – men det har jag ingenting emot” etc. Ja, ni förstår ju..) och han sa: ”Erik, jag har väldigt grov humor. Hoppas du står ut med det.”
”Hörrö”, svarade jag. ”Har du jobbat på *bolagsnamn* i elva år? Där ligger du i lä. Ett helt kontor med medelålders damer som snackar om stock och slickepinnar från morgon till kväll.”
De som jobbar i köket är äldre damer och de verkar bli väldigt pigga när vi något yngre herrar gör dem sällskap.

Där ser man!

Nu har jag två timmars paus innan dagens sista punkt på agendan ska bockas av: ett ”spirituellt” möte. Vet inte riktigt vad det betyder. Vi får väl se.

Hoppas att morgondagen blir trevligare än den här skitdagen.

Dag 8 på rehab: psykiskt utmattad

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Äntligen måndag och ”vardag” här på behandlingshemmet. Efter frukosten hade vi som vanligt ett morgonmöte där vi alla talade i tur och ordning om vårt mående. Jag sa att jag inte minns när jag senast sov så här gott så många nätter på raken. ”Det måste bero på att jag känner mig trygg här. Och att alla problem som jag har får vänta, ty nu måste jag bry mig om mig själv.”

Därefter ännu ett (mindre) möte. Ska inte gå in på det nu, men det var mycket inspirerande. Bland annat sades det att 80% av den vård vi får här får vi av interaktionen med de andra ’intagna’, och det stämmer verkligen. Det är som sagt väldigt givande att ta del av andras livshistorier, tolkningar, problem och problemlösningar.

Jag påbörjade mitt jobb för den här veckan: i köket. Stod och diskade. Eller snarare tog emot den rena disken som min nya vän Ynglingen hade diskat. Vi har en rätt härlig jargong och vi kommer så väl överens, trots att jag är 20 år äldre än pojkspolingen. Vi skrattade åt att det känns som att vi befinner oss på en internatskola, eller ännu mer som att vi är med i Big Brother.

”Det finns ju kameror överallt också.”
”Ja, och vi får olika uppgifter att utföra.”
”Och så ligger vi mycket i soffan och dricker kaffe och skvallrar.”
”Mmm. Och varje vecka är det nån som åker ut.”
”Eller någon som bara sticker.”
”Och så är vi alla mer eller mindre psykiskt störda.”
”Ha ha ha!”

Det var väldigt skönt att arbeta i köket. Jag skojar inte. Jag gjorde nåt och jag behövde inte använda hjärnan. Den fick vila ett tag. Så underbart!

Men dagens höjdpunkt var mitt besök hos psykologen. Jag satt i en timme och pratade om mig själv och det var ju härligt. Hon och läkaren hade redan innan detta möte, då de gått igenom mitt ”fall” och mina ”mentala tester”, kommit fram till det som jag har vetat sedan jag som ett mobbat litet barn lärde mig att tänka själv: Jag är kroniskt deprimerad. Jag har gått in och ut ur depressioner sedan jag var runt elva år gammal (finns dokumenterat i mina dagböcker – ett skrivande som jag har hållit på med ända sedan jag var i just den åldern).

Vi pratade mycket om mitt dåliga självförtroende (nåt som kanske inte alltid syns utåt, utan man kan istället verka dryg eller kaxig) och om hur jag under en lång tid har lagt på hyllan sådant som alltid gjort mig lycklig: musik och skrivande och läsande. Det är ju jag i ett nötskal, trots allt.
Jag sa att just i lördags så gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge (eftersom jag, när jag mår dåligt, inte gör sånt som gör mig glad eftersom det då inte ger mig någonting): jag satte mig på mitt rum och lyssnade på musik. Alltså verkligen _lyssnade_. Inget bakgrundsbrus alltså, utan rent lyssnande. Gärna med låttexterna framför mig (och som karaokekung så tar jag så klart ton hela tiden också). Detta gjorde jag förr i tiden mest varje dag men jag har som sagt plågats av mina demoner, men de har börjat tystna nu och den verkliga Erik är på väg tillbaka.

Sedan imponerades psykologen av hur mycket jag har skrivit i mina dagar.
”Det är ju helt klart du, Erik”, sa hon. ”Du måste ta upp skrivandet igen.”
”Det har jag gjort sedan jag kom hit”, svarade jag. ”Till och med min dagliga blogg är uppe igen.”
”Bra. Jag råder dig att uttrycka dig mer än du redan gör. I tal såväl som i skrift.”

Sedan såna där saker som att jag lägger för mycket skuld på mig själv. Ja, jag har fattat fel beslut flera gånger i livet och vissa saker har slutat i katastrof, men kanske fanns det just där och då inget bättre alternativ? Kanske valde jag rätt men fel? Jag valde så att säga rätt fel istället för fel rätt.
”Du måste ändå sluta att skylla på dig själv, Erik. Jag är helt säker på att det har funnits saker och händelser som du inte själv har kunnat påverka. Acceptera det och se framåt.”

Nu när jag skriver detta så låter det så futtigt men det är svårt att återge allt som sades, men tro mig: denna session gjorde mig gott och jag var helt mentalt utmattad efteråt. Psykologen och jag ska träffas igen om en vecka. Ser fram emot det.

En rolig anekdot. Här på behandlingshemmet finns bara finsktalande finländare, en eller två ryssar och så jag. Purfinnarna talar mycket slang och ibland hänger jag inte med, men jag har lärt mig exempelvis att ”skulaa” betyder ”fungera” (rätta mig om jag har missuppfattat) och ”hiffaa” betyder ”haja”.
Sedan till den roliga anekdoten. Det finns ju människor här med drogproblem och de talar om sitt knark med en massa konstiga ord och uttryck som jag inte förstår mig på eftersom jag inte är knarkare.
Så var det en vacker kvinna som berättade om att hon lagt ner en massa pengar på ”hästen”, och jag satt tyst och lyssnade och undrade vad det var för drog hon talade om. Ett kodord så att säga. Nåt hemligt ord som de använder på gatan. *spännande*
”Ja, alltså, under elva år har jag lagt ner 100 000 € på hästen.”
Hon berättade vidare om hur mycket hon slösat och jag gick i mitt huvud igenom alla typer av droger som jag känner till men inget ord lät som ”hästen”. Inte när jag översatte dem till finska heller.
Sedan framgick det till slut att det var hennes dotter som red och att hon som mamma faktiskt hade lagt ner 100 000 € på en häst-häst och flickans hästintresse.
Jag var tacksam över att jag inte hunnit fråga vad det var för drog hon jollrade om…

Så nej, hon var inte narkoman. Bara en vanlig alkoholist.

På kvällsmötet, där tidigare ’intagna’ ibland dyker upp, var det en ung man som talade och svor så passionerat om sin ångest att jag blev djupt berörd och jag började nästan gråta. Jag verkligen kände hans ångest.
Ville bara krama honom men jag tyglade mig.

Avslutningsvis en uppmaning:

Snälla ni läsare som är föräldrar: Vänligen se till att era barn inte mobbar andra barn. Denna mobbning sitter i hela livet. Det är ingenting man bara dammar av sig och glömmer. Denna plåga sitter i själen och under huden. Alltid. Den påverkar en människas hela framtid.
(Gäller även vuxna. Sluta mobba den där ’udda’ typen som ni skvallrar om i arbetsplatsens fikarum. Bara lägg av. Väx upp, för fan!)

Dag 7 på rehab: bingo på ”dårhuset”

När jag (äntligen) hamnade på ett behandlingshem för att få hjälp med att ta mig ur mitt missbruk så skrev jag en del dagbok.
Jag kommer att publicera mina ocensurerade anteckningar här på bloggen lite då och då framöver.

Efter en jobbig och sömnlös natt (och patetisk vrida-klockan-tillbaka) så sken äntligen solen och jag fick mig en redig och grötig frukost efter gårdagens missade middag.

Låg i vårt vardagsrum/kök och läste. Småpratade med Ynglingen och ett par andra herrar.

Sakta men säkert skakade jag av mig mitt dåliga humör och min allmänna oro. Det var kallt men solen sken som sagt. Bara en sån sak.

Sedan var det dags att arbeta igen – på mitt favoritställe här på behandlingshemmet: biblioteket.
Idag hittade jag av en händelse den svenskspråkiga avdelningen och lånade med mig ett par böcker.

Efter en r e j ä l söndagsmiddag besökte jag loppmarknaden i huset intill. Fyndade en underbar armégrön skjorta för 20 cent.

Därefter veckans quiz. (På helgerna har vi ingen terapi, utan vi bara ’leker’. Men mest sitter vi och skvallrar och dricker stora mängder kaffe.)
Precis som i kasta pil-tävlingen så kom jag inte sist, utan någonstans i mitten. Det får jag väl vara nöjd med. Jag visste inte vad ’val’ (som bor i havet) heter på finska så jag skrev ’vaali’, och inom parentes: ”Vad heter det på finska?” Fick rätt för det och lärde mig att val heter VALAS. Det är vid just såna här tillfällen som min finska inte räcker till. Hur ofta har jag, som ändå talar flytande vardagsfinska, använt ordet ’valas’? Exakt NOLL.

Jo, och så löd en av frågorna: ”Vad heter den där ’hatten’ som judar bär på huvudet?” Jag var den ende som visste det. (Kippa.)
Sedan behövdes en utslagsfråga och värdinnan kom inte på nåt, så jag frågade: ”Vilket land vann årets Eurovision?” Ingen visste. (Israel.)
De singlade slant till slut istället, för att få fram en vinnare.

Kvällen – och veckan – avslutades med bingo. Bingo på ’dårhuset’!
Och äntligen fick jag vinna! Full bricka x 2. Tre kaffekuponger vann jag.

Hade ett långt och trevligt telefonsamtal med en vän och efter det ringde en annan vän från stan och han nämnde i förbifarten hur en subba som vanligt snackat en massa smörja om mig. Att hon har mage, den jävla suputhaggan! För bara två veckor sedan blev jag uppringd av en gemensam vän och ombedd att komma och hjälpa till att få hem kärringjäveln då hon inte kunde stå upp på benen. Och som den gentleman jag är så rusade jag för att hjälpa en kvinna i nöd och under hela hemvägen sluddrade hon: ”Erik, du är så schnäll. Jag älschkar dig. Ge mig en pusch.” Och då visste jag att hon redan tidigare yttrat sig på bl.a. detta vis: ”Jag får lust att kräkas varje gång jag ser Erik.”
Varför är så många medelålders kvinnor så fruktansvärt bittra och ormaktiga?

USCH!

”No ei sen kännilutkan enää tarvitse minulle soitella kun tarvitsee apua!”

Avslutningsvis: Jag meddelar via högtalarsystemet hela området om att biblioteket nu har öppnat för dagen. Naturligtvis på landets båda officiella språk, på grund av… är språknazist. Underbart att jobba på bibliotek! Böcker, böcker, böcker!